Under 2012 kommer jag att cykla på Canyoncyklar. Det ska bli kanon att använda de testvinnande och meriterade cyklarna från Tyskland. Cyklarna är förmodligen de billigaste jag haft. Men de har ändå bäst specifikation. Detta på grund av att Canyon inte använder sig av grossister och återförsäljare. De säljer allt via internet. Med färre mellanhänder blir priset lägre.
Linjecykeln jag ska ha är en Canyon Aeroad CF. Den är utrustad med Shimano Dura-Ace. Aeroad ska vara en aerodynamisk cykel som passar utmärkt till långa utbrytningar, triathlontävlingar och platta race. Den lättaste varianten väger bara 6,5 kg. Cykeln nedan, den som jag ska åka, kostar endast 36 000 kr.
Tempocykeln som jag ska använda är en Canyon Speedmax. Den är just nu utrustad med Sram. Dock kommer jag att byta ut det mot Shimano som är en annan partner till mig. Jag kommer att montera en nedåtlutande styrtapp och sedan klämma ihop överkroppen ordentligt. Nu har jag dessutom en wattmätare att använda mig av för att ställa in aeroinställningarna. Det krävs ingen vindtunnel för att göra det. Visst kan det underlätta. Men jag löser det med cykelvana samt huvudräkning. Tempocykeln kostar 30 000 kr och kommer då med Sram Force och Reynolds carbonhjul. Det priset finns nog ingen som slår.
Att köpa cykel via internet känns modernt. Jag coachar via internet och det fungerar utmärkt. Det mesta jag arbetar med sker via internet eftersom jag själv inte är på plats där jag arbetar. Därför är Canyon en perfekt sponsor. Vi har mycket gemensamt. Jag gillar tyskar. De vet vad de sysslar med och arbetar effektivt.
När du testar tempocykeln och din position på den, avvägningen mellan att bibehålla full andningskapacitet och en ergonomiskt bekväm sittställning i relation till att vara upptagen med en alltför aerodynamisk extrem sittställning beror ju på vilka tempolopp man kör (banprofil) och hur långa loppen är dessutom.
Tempohjälm är aerodynamiskt mycket effektivt, men om det är 40 grader varmt och man ska köra mer än 20 minuter så kan det få vilken skandinav som helst att koka över. Titta över vilka distanser och banprofiler som råder i de tempolopp du vill delta i under 2012 och hitta en så nära liggande banprofil på Mallis och kör den. Så gjorde Armstrong (kvinnan) i OS när hon tränanade för linjeloppet och hon vann i Kina, mycket för att hon tränat på banprofilen innan enligt henne själv.
I triatlon är det ju långa, långa distanser och där är nog ergonomi viktigare än aerodynamisk sittställning enligt mina 5 öre, men jag är inte aktiv utövare, bara en reflekterande betraktare av sporten.
Självklart kommer positionen att bli en kompromiss mellan fart och komfort. En aerodynamisk position är en vanesak till mångt och mycket. För mig handlar det om att sitta så aerodynamiskt som möjligt utan att behöva känna mig som ett spelfärdigt plockepinn.
Huruvida jag kör med tempohjälm eller inte kommer jag att avgöra innan start. Det beror också en del på banprofilen. En tempohjälm i kraftig och kurvig utförskörning hämmar rörligheten och därför sikten. Slutligen kommer det då också att sänka hastigheten.
Här nere har jag fördelen att faktiskt kunna träna på de rätta banorna. Jag kommer då att kunna lära mig exakt hur fort jag kan åka i kurvorna samt var jag ska vila och trycka.
Att ergonomi är viktigare i triathlon än i cykel håller jag halvt om halvt med om. Visst behöver man sitta längre på cykeln i triathlon än i cykel. Men i cykel är tempoloppen väldigt sällan över 60 min. Då kan man ligga mycket nära maxprestation. För att ligga när max behöver man vidga sina lungor, hålla emot med överkroppen osv. I triathlon ligger man en bit under max och behöver därför inte använda full kapacitet från ben eller lungor. Att sitta oergonimiskt hämmar en mest när man ska trycka så många watt som möjligt.