Lungorna sade stopp på Lanzarote

Egentligen borde jag brutit tävlingen redan efter ett varv på simningen. Ännu bättre hade varit om jag inte startat alls. Men jag hade en förhoppning om att allt skulle lätta efter start. Sedan hade jag en förhoppning om att allt skulle lätta efter ytterligare ett varv simning. Därefter bröts även min sista förhoppning om att det skulle kännas bättre på cykeln.

Simning
Det var längesedan jag var tvungen att andas vartannat andetag åt samma håll bara för att förse kroppen med tillräckligt mycket syre. Att andas vartannat andetag gör att rytmen blir svår att hålla. Istället för en lugn men kraftig simning vispade jag runt armarna och lyfte huvudet i panik för att få luft. Jag kunde inte använda mina lungor så som jag brukar. Jag var sjuk innan jag tävlade, när jag tävlade och nu efter att jag har tävlat.
I varvningen stannade jag och hostade för att kunna fortsätta. Då hade jag redan börjat bli överkörd av de snabbaste simmare som startat i Age Groups bakom.

Min tid på 30 min var fantastiskt bra med tanke på hur det kändes. Jag tvivlade länge på resultatlistan innan jag räknade ut att det ändå måste stämma. Om jag varit frisk och väl förberedd hade jag räknat med att i bästa fall göra en tid på 28 min under simningen. Om jag gör 30 min med slemmiga lungor bör jag kunna flytta den ribban ännu lägre.

Cykling
På cykeln körde jag sedvanligt ikapp många. Under den första halvan tog jag till och med in tid på flertalet i täten. Vinden var mycket hård. Dagarna innan hade det blåst. Men under tävlingsdagen var det mer eller mindre storm. Jag är dock övertygad om att det gynnade mig. För när det var som mest kantvind körde jag ikapp flest cyklister. Mot slutet av de 45 kilometrarna hade jag jagat ett par cyklister länge. Så fort kantvinden återigen överraskade dem kom jag ikapp och förbi på några hundra meter. De hade svårt att slappna av i vinden. Den enkla anledningen är förmodligen att de cyklat mindre än jag. Och framförallt har de inte spenderat alltför mycket tid i Belgien/Holland.

När jag kom till den långa backen var min plan att köra på så hårt jag förmådde. Mina lungor fick vinna eller försvinna. Halva backen gick galant. Jag körde ikapp ännu fler herrproffs och fick ögonkontakt med ett par av de ledande triathleterna högre upp i backen. I den sista halvan började det bränna ordentligt i bröstkorgen. Mot slutet av backen kände jag mig något yr och illamående. Trots att jag hade slagit av på tempot någon kilometer tidigare.

Utför och i kantvinden körde jag åter ikapp de som jag tidigare kört om men som i sin tur passerat mig i slutet av backen. Med 20 km kvar fick jag nog. Jag skulle knappast kunna springa efter cykelsträckan. Med en längre stund vila i T2 (växlingen från cykel till löpning) skulle jag kanske kunnat börja. Men jag hade inte kunnat fortsätta i något bra tempo. Framförallt fann jag ingen mening med det. Lektionen var över för min del. Efter 3 timmars hostande och rapande bröt jag. Trots allt ser jag positivt tillbaka på tävlingen. Jag fick erfarenhet och ett kvitto på att jag bör ha kapacitet att hänga med. Men då måste jag vara i absolut toppskick.
Att jag rapade på cykeln beror på en misslyckad langning. Eller snarare en misslyckad langare. Tonårskillen med ut-och-in-vänd tröja stod i energidrycks-zonen och langade mig cola. I brist på annat drack jag kolsyrad läsk i 35 km. I kombination med hög andningsfrekvens blev det ohyfsat en stund. Ytterligare en lärdom är då att inte ta emot langning från någon som inte kan klä sig riktigt. Bakom en förirrad tröja kan det finnas en förvirrad själ.

Säsongen är slut
Det känns konstigt att säsongen är slut. Vad ska jag göra nu? Visserligen har jag en miljon olika ting som måste göras. Utöver det har jag en miljon saker som jag vill göra. Om en vecka börjar jag träna inför nästa säsong. Min muskulatur lär vara utvilad om några dagar. Däremot får mitt hjärta några veckor på sig att vila. Därför börjar jag med att styrketräna grundligt. Det är inte fel att styrketräna som triathlet eller cyklist. Man måste dock veta vad man håller på med. Mitt fokus ligger därför i att inte glömma mitt rörelsemönster. Därifrån bryter jag ned styrketräningen i delar. Tyvärr verkar det vara för enkelt för att någon ska tro på det. Mer om det senare.

Tack till er som följt mig under tävlingen, som supportat mig i medgång och konstaterat min framgång. Ett ännu större tack till er som stöttat mig i motgång och som själva sett vad jag ser.