Hälsa från Mig till Mig!

Detta är något jag bevarat för mig själv väldigt länge. Jag har tidigare trott att jag varit lite smått tokig. Inte knäpp men annorlunda. Men så pass annorlunda att andra skulle uppfatta mig som knäpp.

Sedan många år tillbaka har jag bett mig själv att hälsa till mig själv i framtiden. Första gången jag gjorde detta var när jag var runt 15 år. Kanske tidigare.

När jag stått inför ett viktigt beslut, en förändring i livet eller en utmaning har jag på startlinjen eller vägvalet hälsat till mig själv. Syftet med hälsningen var att ta avsked från den människa jag tidigare var och gå in i mitt nya jag. Jag visste att efter vägvalet eller målgången skulle jag aldrig bli samma person igen. När jag då tog emot hälsingen från mig själv, av mig själv, skulle jag kunna se förändringen och avgöra om det var en förbättring eller försämring.

T.ex.
När jag verkligen bestämde mig för att genomföra Superklassikern funderade jag länge på vem jag var och vem jag skulle bli. Jag visste att Superklassikern skulle medföra en stor förändring för mig. Den praktiska förändringen med sponsorer, media osv. var inte viktig. Förändringen jag funderade över var min personliga förändring. Jag skickade därför en hälsning till mig själv i början av mars. Mitt mentala vykort skulle jag ta emot i början av juli samma år. Bilden av mig var klar och texten var omfattande djup.

När jag mottog hälsningen, alltså när jag bestämde mig för att nu kan jag gå tillbaka till det där minnet, till hälsningen till mig själv, i juli hade jag förändrats mycket. Jag insåg att jag hade förbättrat mig själv ordentligt. Efter månader av hårt arbete med praktiska lösningar inför utmaningen hade jag satt min mentala förmåga i hårdträning. Precis som efter ett halvårs intensiv fysisk träning blev jag bättre. Framförallt blev jag bättre på det jag hade utsatt mig för mest. Stress och ansvar. Jag insåg hur mycket jag hade lärt mig och tackade den personen som en gång var jag.

Under ett långt, ensamt och eftertänksamt pass på Mallorca 2005 skickade jag ett mentalt vykort till mig själv. Tanken var att jag skulle ta emot det när jag förändrat min praktiska tillvaro helt och hållet. Det har jag idag gjort. Jag har funnit min själsfrände och bästa vän, Ida. Jag spenderar många månader varje år på ön där jag en gång tänkte efter. Jag är helt fri och har allt jag någonsin önskat.

Erfarenheterna och det praktiska har självklart satt sina spår. Den största skillnaden i mitt mentala jag är att jag idag vet att jag kan skaffa och göra allt jag någonsin önskat.
När jag tänker tillbaka på den som skickade vykortet för 8,5 år sedan blir jag imponerad. Den killen gjorde underverk med sig själv. Schizofreniskt nog känner jag ingen stolthet i det jag gjort och den förändringen jag genomgått. Personen som skickade hälsningen känns inte som jag. Så har det känts vid varje hälsning.
Om jag fick chansen att prata med den där 15-åringen skulle jag berömma honom. Mana honom att fortsätta. Han gick helt rätt väg i livet. Han insåg tidigt att tid konkurrerades ut av erfarenhet. Han förstod att handling slog ut all tankekraft. Han såg och öppnade dörrar andra inte ens noterade. Det enda han borde gjort annorlunda var att undgå den ”normala” majoritetens normer och berättat vem har var och hur han tänkte.