I Kil för ett tag sedan kördes sista deltävlingen i Sverigecupen. Det var en mycket fin bana med många backar och ett långt varv. Jag hade dock oflyt denna dag. Jag stack från fältet med cirka åtta mil kvar, kom upp en norrman som jag körde med i två mil innan vi blev upphunna av en större grupp på elva man som innehöll alla favoriter till att vinna cupen totalt. Jag fick problem med kramp när det återstod fem mil och släppte denna grupp. Efter att krampen släppt jagade jag ikapp och stötte genast ifrån gruppen. Tidigare hade dock redan tre man gått loss. Jag låg nu fyra och fick en stor lucka bakåt. Med en mil kvar fick jag sällskap av en CK Uni-cyklist.
När vi kom in i Kil hade vi endast ett varv kvar på en kortare bana. Vi hade en MC före oss som visade vägen. I en av kurvorna stannade MC:n och vi fick fortsätta själva. När vi kört en bit själva inser vi att vi måste vara på väg åt fel håll. Vi hade kört fel och tappat minuterna som vi hade till gruppen bak. Vi hade missat att svänga höger till en mindre väg. Vid korsningen fanns varken flaggvakt eller pilar som var synliga. Det var bara att fortsätta resan i mål fast med flera minuter sämre tid. Bedrövad kom jag in som 16:e man istället för 4:a-5:a. Om jag blivit fyra hade jag tagit en 8-9:e plats totalt i cupen, nu blev jag 24:a. Inte roligt alls och inte lätt att kunna hela banan utantill när den är 18.5 mil. Vi åkte inte bara fel en gång denna tävling, men då åkte alla fel inte några. Av de fem åkare som låg först när det återstod 10 km åkte fyra fel. Trist när sånt här händer, men jag har förståelse för missen, inte helt lätt att lotsa 100 cyklister rätt på en 185 km lång tävling.