Vi är många generationer av Iphones ifrån den standard som vår hjärna är skapad för att styra oss i. Trots vår levnadsstandard mår många som har det ”bra” dåligt. Detta beror i många fall på våra instinkter som styr våra känslor. Utan kännedom tappar vi kontrollen över våra instinkter och faller i fällor vi inte är rustade för att överlista.
En av de instinkter som inte är särskilt accepterad men i högsta grad styr vårt välmående är känslan av utveckling. Idag råder vi varandra att stanna upp och njuta. Vi beordras att lugna ner oss och njuta av det vi har, där vi är. Jag själv ligger nog topp 5 i Sverige bland de som fått höra detta råd flest gånger. Eftersom jag hela tiden är på väg någonstans drar många slutsatsen av att jag inte trivs där jag är. Alltför få begriper att jag bara älskar att vandra.
Jag är inte ute efter att måla upp jorden som platt och samhället som ett helvete bara för att framhäva min trappa till paradiset. Men faktum är att det finns en trappa och att jorden vore platt utan den. Lögnen är att det finns ett paradis vid trappans slut där man utan ansträngning njuter av livet till fullo. Jag tror inte på det. Men oavsett om man tror på det eller inte, tröttnar alla om de kommer dit. Utvecklingen är det som tar oss framåt i livet. Paradiset ovanför trappan är det som får de flesta att börja röra sig. Med paradiset i tankarna vandrar de mot något större, något bättre.
Att tro att paradiset existerar är inte fel. Det behöver heller inte vara negativt. Paradiset på toppen av trappan kan leda till rätt väg. Det är dock paradiset som får många målinriktade vandrare att glömma nuet på sin väg mot målet. Jag är inte en av dem.
Jag ser inte bara det jag vill uppnå framför mig. Jag har inget verkligt slutmål. Jag älskar bara att vandra. ”Nuet” för mig innebär vandring. Jag vet att vandring är utveckling och att utveckling är en instinkt. En instinkt jag älskar och vägrar släppa. När jag vandrar är jag lycklig. När jag är lycklig njuter jag av nuet.
