Jag hade bara haft ett halvår på mig att träna ordentligt inför Ironman Kalmar. I alla fall vad gäller löpning. Simning hade jag kunnat träna bra i 10 månader. Cykla hade jag kunnat göra i 8 månader. Men springa hade bara fungerat i 6 månader då jag i februari kunde springa 20 kilometer per vecka. 

Min långa skada - Plantar Fasciit, hade förstört en hel säsong för mig. Men jag kände mig redo. Jag hade kört massvis av specifika pass, tröskelpass, Vo2-pass och oändligt många simpass. Allting kändes bra. Förutom en sak. Vid ett 20-tal tillfällen under sommaren, bland annat i Ironman Frankfurt, hade jag tagit helt slut, orimligt tidigt, under vissa träningspass. Jag hade antagit att det var värmen som satte begränsningen för mig. Eller att jag hade slarvat med kosten. Jag såg ingen anledning till oro för det inför Kalmar Ironman i alla fall.

Jag lade mig bredvid Cameron Wurf i starten. Det var ett smart drag. Vågat men i efterhand vettigt. Egentligen hade jag tänkt att leta upp Erik Holmberg, som jag visste kunde simma på 52-53min. Men jag fick feeling och lade mig bredvid Wurf som jag trodde skulle simma sub 50min och sedan cykla på säkert 4:10.

Jag kände direkt att jag hade bra tryck i simningen. Men jag ville inte dra något. Därför avvaktade jag lite när jag såg hur långt fram jag var efter ca 200m. Det gjorde att jag tappade en placering. I efterhand var det korkat. Jag hade kraften som krävdes. Och simmaren framför släppte fötter på Wurf när jag egentligen kände mig pigg nog att gå med. Dock upptäckte jag det för sent och vågade då inte försöka täppa luckan. 

Ungefär samtidigt som Wurf, KJ och Liebelt fick lucka dök Erik Holmberg upp och började dra. Det gjorde mig överlycklig. För om Erik varit bakom så hade jag simmat bra. Därefter låg jag på fötter och väntade på att de skulle försöka rycka eller öka. Det hände aldrig. Så med 200m kvar bestämde jag mig för att trycka på ordentligt för att få lite lucka ut på cykeln. 

Jag skulle kunna skriva en kilometerlång förklaring till varför det faktiskt är fysiologiskt positivt att simma hårt och rentav dra på sig mjölksyra i vattnet under slutet av en IM-simning. Men jag sparar den förklaringen till ett annat inlägg.

Det kändes utmärkt när jag stack iväg på cykeln. Jag trodde att jag var långt efter KJ och Wurf. Annars hade jag nog tryckt för fullt för att komma ikapp. Det var en triathlet en bit framför gruppen jag befann mig i. Jag antog att vi skulle komma ikapp snart. Dessvärre var det förmodligen Wurf. Givetvis skulle jag försökt köra ikapp där och då. Men jag hade inte en tanke på att det kunde vara Wurf.

Jag drog större delen av de första 90km och försökte bli av med de andra vid upprepade tillfällen. Känslan var god och pulsen var låg i förhållande till min effekt. 

Efter 60km började jag känna mig seg. Efter 80km började jag bli lite yr. Efter 120km var jag riktigt snurrig. Men jag ville försöka ändå. Jag begrep att det inte var energiintaget. Eller att det skulle ha något med kosten att göra. Så jag tryckte på rejält i motvinden på Ölandsbron och fram till varvning. Jag förstod att jag antagligen bara skulle göra det värre. Men det var värt ett försök. 

Det blev dock värre.

Sista 60km på cykeln valde jag att bara avvakta och invänta löpningen. Jag hade samma effekt som jag normalt har på mina vanliga distanspass.

Ut på löpningen låg jag 7a. För första gången någonsin i en triathlontävling hade jag förlorat placeringar på cykeln. Visserligen hade jag inte förlorat någon tid på 5:an och 6:an då jag var hack i häl på dem in i T2 (växlingsområdet).

Jag valde att hålla runt 4:30-fart pga min yrsel som inte gav sig. Men efter 15km började det gå sämre och sämre. Efter 20km började jag jogga i 5:30-fart. Till slut tvingades jag gå emellanåt. 

Farten var låg och mitt energiintag högt. Jag fick ändå för mig att det kanske skulle vara vettigt med mer energi. Men det gav mig bara håll. Så jag valde att bara försöka överleva till mållinjen. 
Men efter 30km kom jag verkligen inte längre. Jag var helt slut och kom ingenstans. Inte det där vanliga "tom på kolhydrater-trött" utan helt slut. De gånger jag har fått slut på kolhydrater har jag ändå kunnat fortsätta, om än långsamt. Det här gick inte längre. Trots att jag bara var ett par hundra meter från hotellet hade jag svårt att ta mig dit. 

Jag bröt alltså min A-tävling för 2017. Givetvis är jag enormt besviken över det. Just nu försöker jag hitta orsaken bakom problemet. Jag tänker inte bara glömma det och gå vidare. Om jag gör det blir hela min Ironman Kalmar 2017 meningslös. Men hittar jag problemet så att jag kan se till att det inte händer mig igen, samtidigt som jag även kan ha den erfarenheten till mina adepter, blir tävlingen meningsfull. Tråkig men meningsfull.

Foto: Ida Carlsson & Erik Arenhill