Den perfekta attacken

Somliga av er följer kanske Tour de France. Jag följer det för första gången på flera år. Och vilken underhållning det har varit än så länge. Tony Martin som i flera dagar varit så nära att få bära den gula ledatröjan. Han borde gjort det redan efter etapp 2. Men Cancellara var lika bra som Cavendish var usel. När Cavendish såg sig slagen av Sagan och Greipel i spurten slutade han att trampa. Cancellara utnyttjade läget, skickade fram cykeln och blev trea. Därmed fick han bonussekunder och snuvade Martin på den gula tröjan. Eller var det kanske Cavendish, Martins lagkamrat, som snuvade Martin på tröjan? Detta efter att Martin kört stenhårt i 10 mil för Cavendish.

På den tredje etappen bröt Cancellara två kotor i ryggen i en av de värsta klungvurpor jag sett. Det enda som varit värre var när jag cyklade i landslaget under ett uppdrag i Kanada. Ingen kunde cykla i så stora klungor i de hastigheterna. Vi gjorde 2-3 sådana krasher per etapp. Men juniorer är mjuka.
När Cancellara släppte täten (han cyklade alltså de sista 60km med bruten rygg) hade Martin läge att ta den gula tröjan. Men Froome stod för det mest imponerande elvispande när han trampade till sig samma tid som segraren Roudrigez (på en likadan Canyon Aeroad CF SLX som jag har).
Martin missade tröjan med en sekund.

Idag lyckades Martin hänga med tätgruppen på den långa utmanande pavé-etappen i norra Frankrike. Han är egentligen inte särskilt bra på den typen av lopp och idag punkterade han olyckligt. Men han var ändå med i förstaklungan när det var 5km kvar.

En perfekt tajmad attack. Sky tar ansvar men endast med en trött cyklist. En motorcykel filmar på vänster sida vägen (för Martin). Den ger lite luftdrag bakom när den försvinner. I cykelsporten är det MC-förarens uppgift att flytta på sig. Cyklisten ska inte behöva trampa runt. Martin utnyttjar tillfället perfekt.

Det var 3,5km kvar när han attackerade. En sådan perfekt attack som nästan gör mig tårögd. Han fick de övriga i förstaklungan att se ut som triathleter. Alla och ingen drog ordentligt. De var dock många. Men Martin höll undan. Fick tidsmarginal. Vann etappen på snyggast möjliga sätt. Och fick äntligen dra på sig den snyggaste tröjan av dem alla.

Han vet inte hur många watt han tryckte på slutet. Jag skulle gissa på 300w. Per ben. Om jag i övrigt inte hade haft en så bra dag så hade Tony Martin ”gjort min dag”. Nu blev jag bara ännu gladare.

 

Det vore intressant att se när kortdistanstriathleter börjar använda sig av taktik även på cykeln. Oftast brukar det vara en cirkusuppvisning av ostrategiskt samarbete och dåliga attacker. Nästan värre än den cirkusuppvisning i dålig teknik jag står för i vattnet.

Här kommer en punktlista med taktiktips till kortdistanstriathleter:

• Dra aldrig någonsin med någon som är bättre än du på att springa.
• Om du inte är favorittippad. Ta inget ansvar och skapa oreda!
• Om du är favorit. Ta ansvar och håll ordning!
• Räkna. Hur mycket tid behöver du för att hålla undan? Eller hur mycket tid kan du ge de som är i utbrytning?
• Skapa en pakt med någon som är sämre än du på att springa. Men som antingen är dummare eller också tror sig själv kunna springa ifrån dig.
• Visa aldrig hur stark du är.
• Visa aldrig hur svag du är.
• Lura de andra genom att ”inte orka” plocka attacker eller genom att ”försöka stöta ifrån” utan att få lucka.
• Kryp ihop. Gör dig liten. Så fort det går snabbare än 30km/h måste du göra dig liten. Även i klungor. Det största motståndet är alltid vinden i hastigheter över 30km/h.
• Bedöm dina odds. Ju sämre du är, desto mer måste du chansa. Ju bättre du är, desto mindre behöver du chansa.
• Det viktigaste i en kurva är inte hur sent du börjar bromsa utan hur tidigt du kan sluta bromsa.
• Attackera när din konkurrent dricker/äter.
• Ät/drick aldrig så att dina konkurrenter ser det.
• Attackera aldrig med händerna på bromshandtagen. Håll i bocken och tryck till. Då tar du mindre vind och får ut mer kraft.
• Köp en bikefit om du inte löser ovanstående.

Jag kommer rätt sällan ikapp täten efter simningen i kortdistans. Men när jag väl gör det har jag droppat dem en och en med perfekt avstånd emellan så att de, precis som jag, ska få cykla en och en. Då får jag så stor lucka som möjligt. Ibland gör droppar jag cyklister genom att attackera. Men oftast genom att släppa luckor till gruppen framför. Cyklisten bakom mig får till slut panik och försöker köra om och jaga ikapp med mig på hjul. Dumt. Luckan släpper jag bara genom att spela trött. Om det inte fungerar brukar jag låtsas att jag krampar eller har fått punktering.

Jag har även ett specialtrick som jag av moraliska skäl inte använder. Efter några månaders övande lärde jag mig, som juniorcyklist, att härma ett pysande bakdäck (viktigt att få till det ”snurrande” pysljudet från ventilen i realistisk takt till hastigheten). Då kunde jag helt enkelt fejka en punktering bakom killen som jag ville hänga av. När han tittade bak på sitt hjul stack jag åt det hållet han inte vred huvudet. Detta är snarare ett trick att använda på KM. Inte på VM. Men det är rätt kul att kunna.

Det sista du hör av mig på nästa träningstävling kan alltså vara en fejkad punktering.