För 25 månader sedan fick jag avbryta min träning helt då jag inte mådde bra. Jag hade redan innan dess fått ta flera avbrott för att jag varit sjuk. Dessutom hade jag ett par besök hos läkare (som sa att jag var frisk).

Några veckor efter det fick jag reda på att jag hade körtelfeber. Det var väldigt skönt att få det beskedet även om jag visste vilken tuff sjukdom det är och att den ganska ofta är karriärsavslutande för idrottare.

Sjukdomsförloppet i sig var inte så illa. Värre än den värsta influensan jag haft men ändå hanterbart. Feber i 10 dagar, ingen röst alls i 5 dagar osv. Men efter ca 20 dagar var jag okej igen.

Det var därefter det blev riktigt illa. Jag gick tillbaka till läkaren med svullna körtlar ett par veckor efter att jag varit sjuk. Då sa jag att jag trodde att det var körtelfeber. Läkaren trodde inte det och ville inte ta några tester.

Det var först efter att jag bytt läkare till en infektionsspecialist som vi identifierade sjukdomen. Jag hade då både tränat och tävlat med sjukdomen i kroppen samtidigt som mina inre organ (levern) varit inflammerade.

Den trötthet som jag upplevde periodvis var det absolut värsta med sjukdomen. Jag behövde länge sova över 15h/dygn. Lika mycket som min favoritkatt Jossan.

Jag kunde inte anstränga mig fysiskt överhuvudtaget. Emellanåt var jag så svag att jag inte orkade bära hem matkassar från matbutiken 400m hemifrån. Ofta vaknade jag också kring 10:30 och kunde inte förstå hur jag kunnat sova i 13 timmar utan att ha blivit det minsta piggare.

Värst var det under det första halvåret. Sedan vandrade min återhämtning på väldigt långa trappsteg. Jag blev bättre men fastnade i varje fas i månader.

Det sista klivet (tror jag) tog jag för några månader sedan. Jag hade haft en del sår i munnen som jag tidigare trott var munblåsor. Då jag alltid haft problem med munblåsor insåg jag inte att det var sår förrän jag gått med dem ganska länge.

Jag gick till en läkare som kände på mina körtlar vid halsen/hakan och konstaterade att de var inflammerade. Hon trodde att orsaken var en inflammation i mitt tandkött.

Efter att ha träffat ytterligare en läkare samt två tandläkare så blev jag av med inflammationen i munnen. Körtlarna återhämtade sig och tröttheten försvann. Det hela gick ganska snabbt.

Om det här var lösningen är oklart. En läkare sa ja, den andra nej. En tandläkare sa ja, den andra nej.

Däremot var det körtelfebern som orsakade inflammationen i tandköttet. Men om inflammationen höll kvar tröttheten är oklart. Det får jag nog aldrig veta. Lika väl kan det vara tiden som gjort att jag återhämtat mig.

Nu tränar jag lite igen och känner att jag får väldigt mycket energi av träningen. För bara ett halvår sedan var det raka motsatsen. Tränade jag ett väldigt lätt pass blev jag trött i flera dagar efteråt.

Jag hoppas att det fungerar även fortsättningsvis. Just nu vet jag inte om jag är frisk. Men jag tror det. För varje dag blir jag mer och mer säker.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.