I oktober 2010 planerade jag att, året efter, cykla mellan Smygehuk och Treriksröset på rekordtid. Jag satt många timmar och vägde fram och tillbaka på hur jag skulle göra med media, sponsorer och vägval. Det var pengar som skulle in. Energi som skulle ut. Personer som skulle med. Och kilon som skulle av.
Men så en dag började det att snöa.
Planen från början var att åka på juldagen. Dock var det några få saker som vi inte hann klargöra innan folk tog julledigt. Därför tvingades vi att vänta i nästan tre veckor på att få åka.
Sent på kvällen, den 7:e januari 2011 gav vi oss av. Vädret hade tyvärr hunnit slå om. Den vackra snörika vintern hade förvandlats till slaskig aprilvinter. Mer än en gång hade vi övervägt att ställa in. Väderleksrapporterna sa alla samma sak. Det skulle inte bli bättre. Vädret i hela södra Sverige talade för tö.
Jag minns att vi planerat och strukturerat nästan dygnet runt senaste veckorna. Den enda som sovit var jag. I mitt team hade jag Vanja, Simon, Ingemar och Lasse. Simon och Vanja skulle sköta allt. När jag säger allt så menar jag allt. De fick laga mat, prata med sponsorer, prata med media, sköta fakturor/kvitton, planera färdvägen, köra snöscooter, massera, flytta på träd, åka skidor med mig på nätterna, etc. Ingemar och Lasse var från början med som chaufförer. Dock blev de betydligt mycket mer än så. De fick också göra allt.
För att klara mig på vägen hade jag sponsorer som gav mig allt jag behövde och lite till.
I smygehuk regnade det. Temperaturen stod på 2 plusgrader och snön låg kvar i fläckar. Längre norrut såg det visserligen bättre ut. Men först var jag tvungen att skida genom södra Skåne. Jag och Vanja gav oss iväg klockan halv tre på morgonen . Fyra timmar senare hade vi tagit oss till bättre underlag. Det var fortfarande tö men snön låg tätare. Jag överdriver inte om jag säger att den första delen var det roligaste jag gjort. Hoppet, glädjen och frihetskänslan av att få starta äventyret var total.
Att åka i djup snö gick långsamt. Till en början hade jag skare att åka på. Under den låg snön i drivor. Där den var tunn kunde jag åka snabbt ovanpå men där den var djup sjönk jag igenom och trillade. Det snabbaste var att färdas på vägen i dikeskanten. Nästan överallt var det grusat och i vissa fall saltat eller jordat. (I Skåne lägger de ibland ut jord på vägarna.) När jag åkte utgick jag hela tiden ifrån att det var fritt från grus och asfalt. Dessvärre var det inte så men det gick snabbare att satsa och sen vurpa, än att fega och stå på benen.
Skymning i Skåne med husbilen i bakgrunden.
Jag skidade i snitt 19 timmar/dygn. Jag hade ett mål att klara. Det visade sig vara omöjligt att klara. Jag hade hoppats på att kunna åka 10km/h i 20 timmar per dygn. Men utan scooter och med brist på snö kunde jag bara åka 6 km/h. Sträckan som Simon och Vanja räknade på blev cirka 190 mil. Om snön hade legat lika brett som den gjorde på juldagen hade beräkningen stämt någorlunda bra. Troligtvis skulle de bli ca 220 mil och ta 14 dagar. Men missberäkningen skulle ändå vara liten. Nu åkte vi över 100 mil bara genom Götaland.
Vi hade en snöscooter som skulle spåra åt mig där det fanns gott om snö i söder. I norr skulle den leda mig genom scooterleder. Dessa leder är rena motorvägen. Tyvärr kunde vi inte använda snöscootern i Skåne. Den kom till användning först i Småland. Tyvärr #2 gick den sönder mitt i skogen när Simon och Vanja försökte åka ikapp mig för att spåra en skogsväg jag hittat i min Garmin-gps. Styret gick av och vi lyckades inte laga det förrän vi var strax söder om Närke.
Simon och scootern i Småland.
Efter att jag klarat av ett halvsnötäckt Skåne kom det rejält mycket snö en natt. Småland var helt vitt och vi kunde börja använda scootern. Problemen hopade sig då många träd hade vält på grund av snötyngden. Simon och Vanja åkte framför mig och spårade, flyttade på träd och lyfte scootern. Vid två tillfällen i Småland lyckades jag åka över 20 km på 60 min. Det var en grym känsla när jag kunde hålla ett så pass högt tempo trots att jag åkt nästan dygnet runt i en vecka.
Jag avverkade flera par skidor. Några par som var mina, några par som jag fick från släkten, några par som pappa kom ner med när mina var slut och till sist Vanjas värstingskidor.
Mellan Gränna och Ödeshög hade det runnit ned smältvatten från klipporna vid Vättern. Vattnet hade frusit på vägen när minusgraderna kommit tillbaka. Snön var nästan helt borta men det gick faktiskt att skida på blankisen som låg på vägen. Ibland försvann isen under skidorna och jag trillade. Det gjorde inget. Jag blev till slut immun mot att trilla på asfalt.
Om det fanns VM i ”längdskidor med begränsat mycket snö” skulle jag varit medaljkandidat. Vägen mellan Ödeshög och Motala såg ut ungefär så här. När det var bra. Dock gick den sträcka rätt snabbt. Jag kunde ligga runt 10-12 km/h.
Innan Motala åkte jag ut på Vättern och skidade förbi hela stan. Jag följde Vättern vidare mot Askersund. Mitt mål var att ta mig över Hammarsundet på isen. Dock blev det bara farligare och farligare. Isen var tunn och den bestod av gigantiska ihopfrusna isflak. Om ett isflak släppt med mig på skulle det vänt sig och placerat mig under isen. Men skidor och stavar på händer och fötter. Det var livsfarligt. När jag kommit förbi Västanvik vågade jag inte mer.
Jag älskade varje minut av skidäventyret och var djupt besviken över att behöva avbryta. Jag vill gärna göra om det. Dock vet jag inte om det någonsin kommer finnas tid eller snö nog. Det får tiden utvisa.