Jag är bäst

 

Det var ett nödvändigt tankesätt som andra kanske skulle se som en lögn. Men jag var idrottare. Därför kallades det för inställning. Och jag hade en bra inställning.

Tanken slog mig under Portocolom Triathlon för en månad sedan. Segraren Michael Van Cleven var nog egentligen inte starkast. Men han var bäst. För han vann. När vi andra kom ikapp honom hade vi kraft att cykla ifrån honom. Men tempot stannade av något. Ingen av oss var ju bäst. Så vem skulle hålla uppe tempot nu? Innan någon tog initiativ var Van Cleven ikapp oss igen. Han ryckte ifrån oss övriga utan att någon svarade. För det var väntat. Han vann ju året innan i stor stil. Då var han rentav överlägsen.

Efter loppet var jag övertygad om att segraren inte för dagen var starkast utan bara bäst. Han hade vågat rycka för att han förväntades göra så. Han har ett mycket bra team bakom sig med flera bra triathleter. De förväntas prestera på den nivån. Han vågade därför ge allt han hade utan att tänka på att spara sig. När chansen gavs så tog han för sig och vann loppet. Vi andra avvaktade.

Det var aldrig aktuellt för mig att springa då jag hade plantar fasciit. Men jag är ändå irriterad för att jag inte gick med i rycket. Eller för att jag inte ryckte själv. Jag väntade för länge innan jag började jaga och ta in tid. För jag såg mig inte som bäst. Inte heller som ”bäst, men inte just nu”. Det var inte min roll under tävlingsdagens spektakel.

Under Kalmar Ironman gjorde jag samma misstag. Istället för att springa ifrån David och försöka gå ifatt KJ så väntade jag. Osäker på min kapacitet. Osäker på min roll i sammanhanget. Jag väntade för länge med att öka. Och när jag väl ökade insåg jag hur mycket krafter jag hade kvar. ironman-kalmar-2015-2-10

När jag var cyklist gjorde jag inte så. Jag såg alltid mig själv som bäst. I nästan alla lopp och sammanhang såg jag mig som den starkaste och smartaste cyklisten. Det var därför jag var loss med Kyrienka och Saramotins var och varannan dag under Scandinavian Week. Trots att jag bara var junior men hade fått tillåtelse att köra i elitklassen. Jag tyckte att jag var bäst. Därför var det självklart att köra som jag gjorde. Utan en tanke på att jag kunde bli trött. Utan rädsla för mjölksyra. När jag väl var trött så var jag övertygad om att de andra var tröttare. Därför vågade jag attackera när jag var som tröttast med 2 slag kvar till maxpuls.

Det var i bristen på denna insikt som jag bara blev 10a i Fleche de Sud, min första proffstävling i Luxemburg 2008. Jag vågade inte gå med när Tejay Van Garderen och Marcel Wyss stack. För jag hade bara hört om hur starka de var och hur brant den sista backen var. Väl i den sista backen körde jag nästan ikapp utbrytargruppen från klungan. Men det enda jag kunde tänka på var hur pigg jag var när utbrytningen stack iväg. Hur perfekt jag hade suttit i klungan. Och att jag hade haft alla möjligheter i världen att gå med dem.

Ringerike, Andreas Lindén, Team Capinordic

Jag är väl medveten om att jag oftast inte har varit bäst när jag övertygat mig själv om det. Men mina resultat har varit bland de bästa när jag gjort så. Och de gånger jag varit ödmjuk i mina tankar har jag förkastat placeringar. Det finns egentligen inget jag ångrar så mycket som de gånger då jag varit för feg. Då jag tänkt på branta backar och starka motståndare istället för att se mig själv som oövervinnerlig.

Därför sitter jag på min terrass, snorig och skadad, och tittar på min cykel. Och försöker intala mig om att jag är bäst. För oavsett hur det går så kommer det inte vara något jag ångrar i framtiden.

portocolom-2016-29

Jag kommer alltid att vara cyklist

Jag började med cykling sent som 15-åring. Istället för en moppe fick jag en racercykel när jag skulle fylla 15 år. Mina föräldrar var så positiva till den viljan att jag fick min cykel 3 månader innan min födelsedag. Sedan såg de inte mig på hela sommaren.

Under mitt första pass med klubben fick jag slita hela vägen. Jag satt med vatten i flaskorna, hade med mig en fralla och mörk choklad som energi och trodde att trädgårdshandskarna jag lånat av pappa skulle räcka i vinterkylan. När jag hade brist på energi efter tre timmar försökte jag äta en bit choklad i farten. Men jag tappade trädgårdshandsken, stannade och blev avhängd. Jag tror ingen ens märkte att jag försvann.

Andreas Lindén, vintern 2005 Borås

Min första tävling några månader senare var i Tranemo. DM i tempo. Vi var inte så många startande och det var inte särskilt långt. Jag kom sist med råge. Över 1,5 minut efter killen som var näst sist. Alla som träffade mig efteråt sa åt mig ”ge inte upp”. Men det hade jag inte riktigt tänkt. Jag siktade på att bli cykelproffs. En målbild som alla runt omkring mig försökte tona ner. Det fanns stor risk att jag skulle bli besviken. Och de ville skydda mig.

Tre tävlingar  med nästan lika dåligt resultat senare var det dags för Götalandsmästerskapen. Först i tempolopp och dagen efter linjelopp. Jag överraskade på tempoloppet genom att inte bli sist. På linjeloppet attackerade jag i roten av backen med 5km kvar till mål och lyckades hålla undan med 30s för att ta min första seger i en cykeltävling. Under min fjärde tävlingshelg.

Andreas Lindén vinner Götalandsmästerskapen 2005

Jag var så glad att jag inte trodde det var sant. Men när segern väl sjönk in började jag titta i resultatlistan. Hade jag inte kunnat cykla ifrån dem med mer tid?

Till året efter gick jag upp en åldersklass. Jag tog en plats i landslaget. Blev ännu ett år äldre. Vann SM två gånger och låg 10a på världsrankingen för 17/18-åringar innan VM i augusti. Gick upp till elitklassen. Vann där också. Placerade mig bra internationellt. Och blev bara bättre och bättre.

Etappseger i Niedersachen Rundfahrt

2008 skrev jag kontrakt med det danska Continental-laget Capinordic.

Jag var fantastiskt stark efter träningen jag gjort under hösten. Bara backintervaller. Varvat med något rullpass och lättare distanspass då och då. På lagets första samling körde vi några ”race intervals” där jag var snabbast. Och min tävlingsplanering skrevs om så att jag skulle få tävla hela tiden istället för ganska sällan. Jag fick åka med Team Saxobank på läger. Hela lägret var som ett etapplopp för oss provcyklister (stagiare). Vi behövde visa hur bra vi var varje dag. I 11 dagar var jag hur stark som helst. Vi parades ihop två och två under lägret, baserat på W/kg. Jag parades då ihop med Jakob Fuglsang.

Nästan direkt efter lägret med Saxobank åkte jag iväg på Capinordics egna läger. 4 veckor på Mallorca stod på agendan. Jag behövde inte längre visa hur bra jag var varje dag. Men jag var redan sliten. Och värre blev det.

Efter vårt träningsläger började jag tävla. Helg efter helg. Redan på första etappen under den första tävlingen var jag sliten. Dagen innan hade varit en resdag. Upp 04:00. Framme 19:30. Ut och cykla ett varv på banan och sedan middag. Efter den sista etappen fick jag åka från hotellet kl 01:30 på natten. Jag hade inte presterat bra där och skulle få svårt att göra det framöver också. Enda undantaget var Liege-Bastogne-Liege för U23-cyklister. Då hade jag blivit sjuk och missat en tävling. På så vis fick jag 2,5 veckors återhämtning.Team Capinordic

Direkt efter Liege-Bastogne-Liege hoppade vi in i bilen och körde till Danmark. Vi var framme efter midnatt och skulle upp alldeles för tidigt. Jag bröt efter en tredjedel av tävlingen. Efter att jag bröt blev jag utskälld av en massör framför TV-teamet. Han tyckte att jag var lat och egoistisk som bröt ”bara för att jag vunnit en massa pengar dagen innan”.

Tidigt i min cykelkarriär fick jag en överdos av cykelsporten. Jag insåg att jag inte skulle kunna leva på det viset. Att inte kunna få bestämma själv. Det passade säkert de flesta andra. Men det var ingenting för mig. Jag älskade att cykla och att cykeltävla. Men jag visste att det inte räckte med den kärleken. Jag skulle inte kunna leva med cykelsporten.

Jag hade ett tvåårskontrakt med Capinordic. Och jag hade inga som helst planer på att hoppa av det. Men finanskrisen kom. Och vår huvudsponsor gick i konkurs. Det slutade med att laget lades ner sent på hösten. Jag var på väg till Frankrike ett tag för att börja om igen. Men jag skadade mig innan jag skulle åka. Och egentligen så ville jag aldrig riktigt åka dit.

Team Capinordic

Det har hänt mycket under de senaste sex åren. Jag har velat hit och dit med vad jag vill göra men fastnade 2012 för triathlon. Sedan dess har jag också tränat triathlon. Trots det känner jag nu att jag är bättre cyklist än jag någonsin har varit. Oavsett om jag väljer att mäta det i tider, watt, hastighet, watt per kilo eller annat.

Jag vet att jag hade varit tillräckligt bra för att fortsätta att leva på cykelsporten. Det grämer mig lite. Samtidigt älskar jag det jag gör just nu. Cykelsporten hänger kvar som en gammal kärlek jag lite för tidigt valde att bryta upp ifrån.

Plantar Fasciit av cykling

Jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna skada hålfoten av för mycket cykling. Det hade nog ingen annan runt omkring mig heller. Men efter ett byte till ett par styvare cykelsulor fick jag efter några veckor ont i hälen. Inte under cyklingen utan under löpningen. Viktigt i detta fall var att min löpning var kraftigt reducerad sedan tidigare. Jag sprang endast 40km lätt per vecka i 2 veckor istället för mer normala 60-80km per vecka. Inte heller sprang jag snabbt någon gång under perioden då jag hade full fokus på cykling/simning.

portocolom-2016-28

Eftersom jag inte kunde koppla ihop smärtan till någon löprelaterad skada så trodde jag inte att det var någon fara. Ibland smärtar det lite någonstans i kroppen utan anledning. Det försvinner då lika snabbt som det kommer. Men detta försvann inte utan blev värre och värre. Dock blev det aldrig riktigt illa någon gång. Jag höll det långt ifrån vad som kunde bli riskabelt. Det var därför väldigt genomtänkt att inte avsluta löpningen i Portocolom International Triathlon.

portocolom-2016-21

Nu i efterhand ser jag samband som lett till detta. Efter sulbytet upplevde jag en viss trötthet i mina hålfötter efter långa/tuffa cykelpass. Jag fick aldrig kramp men kände att jag kunde närma mig krampkänning emellanåt.
Problemet i grunden är egentligen mina hålfötter. Jag är plattfotad och har egentligen ingen markant hålfot. Det har lett till många bekymmer med skor och skador under de senaste åren. Nästan allt skulle jag egentligen kunna koppla ihop med mina fötter.

Sulorna i sig är inte dåliga. De är bättre än mina nuvarande. Problemet var att de nya sulorna var mycket styvare. Därför fick jag en hårdare belastning i min hålfot varje tramptag. Antagligen är det mina intensiva intervaller som lett till skadan. Jag hade inte skadat mig av enbart intervallerna. Men heller inte enbart av sulorna.
Jag kommer i höst att trappa upp igen och använda de styvare sulorna så att de fungerar till nästa år. Allra helst hoppas jag kunna ordna ett par specialbeställda cykelskor som jag kan använda utan problem. Idag finns det inte ett enda par cykelskor som passar mig utan en ordentlig modifiering.

portocolom-2016-26

Årets första tävling – Portocolom International Triathlon

Förra helgen körde jag Portocolom International Triathlon. Det är min årliga flopptävling då jag alltid testar något nytt. Så även i år. Allt fungerade förutom de nya cykelsulorna jag hade skaffat några veckor innan. De visade sig vara för hårda vilket ledde till plantar fasciit. Känns nästan löjligt att få en sådan sak av cyklingen. Men med den belastningen jag haft de senaste veckorna så är det rimligt.

Simningen, 1000m

Jag fick en fin start och kunde haka på andragruppen fram till ca 300m in i loppet. Där blev jag översimmad av någon nolla som inte begrep att vi låg på rad. Det gjorde att vi båda tappade kontakten med andragruppen och förlorade ca 45s.

När jag blivit översimmad valde jag att bara hålla fötter på översimmaren och ta det lugnt fram till växlingen. Slutligen fick jag till min bästa simning någonsin.

Lustigt att jag efter 500m fick sällskap av en simmare till höger om mig. Jag såg inte vem det var. Men simmaren var så snäll, höll avstånd, tittade på mig och lät mig simma helt obehindrat. Min tanke var direkt att det måste vara Fredrik. Han låg bredvid mig till och från under de sista 3-400m in till T1. Där sprang han ikapp mig, klappade mig på axeln och berömde min simning.

portocolom-2016-8

portocolom-2016-11

T1 – växling från simning till cykling

Jag gjorde en usel växling sett till tävlingen. Men jag fokuserade på att göra en långdistansväxling. Därför tog det lite längre tid än vad det kanske borde ha gjort.
Tyvärr trampade jag in plösen på mina cykelskor in i tåpartiet av skorna. Där tappade jag ca 40s på övriga fältet.

portocolom-2016-15

 

portocolom-2016-18

Cyklingen – 100km

Jag tryckte på väldigt bra fram till första toppen. Under den första timmen kunde jag hålla 335w i snitt (345w i NP). För mig är det en bra siffra. Men jag tror mig kunna lösa 350w under den första timmen i IM 70.3 Alcudia.
Cyklingen var i övrigt ganska rörig med mycket vind, drafting och backar. Jag tror egentligen inte att den passade mig särskilt bra. Oavsett så hade jag inte tränat något specifikt alls inför denna tävlingen. Som vanligt tog jag den bara som ett test.

portocolom-2016-19

portocolom-2016-20

Löpningen – 10,5km

Jag sprang bara 500m. Det skulle behövas ett mirakel för att jag skulle kunna springa. Jag visste det redan innan men ville ändå se ifall miraklet inträffade. Positivt var dock att jag hade en mycket bra känsla ut på löpningen. Min uppfattning var också att jag eventuellt var piggare än övriga. Men svaret på det hade jag bara kunnat få genom att faktiskt springa igenom loppet. Det var inte värt det. Skadan jag hade var en lätt skada men kan bli väldigt seg och svårbehandlad med operation och ca 6 månaders läketid som resultat. Genom att inte springa fick jag 6 dagars återhämtning istället.

portocolom-2016-21

portocolom-2016-23

Jag fick ett bra lopp trots att jag inte kunde gå imål. Allt jag testade, förutom sulorna, fungerade perfekt. Det innebär att jag har tre månader på röda mattan fram till Challenge Roth. Jag har valt att se min säsongsstart i Roth. Övriga tävlingar innan dess är bara träning.

Jag är också nöjd med att jag kunde förutse min kapacitet så pass bra. Min förmodan var att jag skulle ha kapacitet att klara topp 3 med det befintliga motståndet. Topp 3 var inom räckhåll ut på löpningen. Herren i svart knep tredjeplatsen, Henrik Hyldelund. Han har vunnit och plockat två pallplatser i IM Köpenhamn de senaste åren. Även ifall han tyckte att cyklingen var det värsta som han varit med om så är jag väldigt nöjd med att veta att min potential på långdistans finns där.

portocolom-2016-40

portocolom-2016-39

portocolom-2016-38

portocolom-2016-37

portocolom-2016-36

Efter loppet åkte jag och Ida till en icke exploaterad strand på östkusten. Där satt vi och pratade i timmar, tittade på ett äldre par som badade och tömde ett paket Oreos.

Preliminär tävlingsplanering 2016

Jag har gjort en tävlingsplanering för 2016. Den har skiftat lite fram och tillbaka. Men nu har jag nästa spikat den.

10 april – Portocolom Triathlon 111 (C)

23 april – Triathlon Colonia Sant Jordi

24 april – Triatló Olimpic Ferrer Hotels

7 maj – Ironman 70.3 Mallorca (C)

22 maj – Ironman 70.3 Barcelona (C)

29 maj – Best Open Water, 5k

30 maj – Best Open Water, 4,5k

31 maj – Best Open Water, 1,5k

31 maj – Best Open Water, 2,5k

3 juni – Best Open Water, 3,8k

5 juni – Totaltri Mallorca, (70.3) (C)

26 juni – Triathlon Andratx

2 juli – Vansbro Triathlon (C)

17 juli – Challenge Roth (A)

21 augusti – Ironman Köpenhamn (B)

24 september – Ironman Mallorca (C)

15 oktober – Challenge Paguera (C)

20 november – Ironman Arizona (A)

A-tävling – Årets viktigaste eller näst viktigaste tävling

B-tävling – Nyckeltävling, men med mindre fokus än A-tävling

C-tävling – Mindre viktig tävling. Körs mest som träning/test eller för att försöka skramla några kvalpoäng om det känns aktuellt.

Omarkerad tävling – Träningspass fullt ut. Kan mycket väl hända att jag börjar köra intervaller mitt under tävlingen eller slår av på tempot oavsett placering.

ironman-kalmar-2015-77

Målsättningen är att dels köra in 100 000kr i prispengar under året. Pengar är inte det viktiga egentligen. Jag gillar inte att tänka så. Men de är nödvändiga till min satsning. Att jag har satt upp 100 000kr som mål är för att jag ska kunna räkna samman årets tävlingsresultat totalt sett. Det går inte ifall jag räknar poäng, placeringar eller något annat. Det enklaste är att se prispengarna som en direkt värdering av min prestation under året.

På mina A-tävlingar siktar jag på att klara sub 8:15 i Challenge Roth (alternativt ha hunnit i mål innan Jan Frodeno har duschat och åkt hem efter sitt världsrekordlopp) och topp 8 i Arizona. Jag räknar då med att motståndet är rätt hårt i Arizona. I Köpenhamn IM siktar jag på topp 3. Där räknar jag med att motståndet är tuffare än 2015. Skillnaden är att jag har tränat inför en IM i 14 månader istället för i 6 veckor.

Jag har gjort en ordentlig analys av både min egen (nuvarande) tävlingskapacitet och tidigare års resultat på tävlingarna. Framförallt har jag jämfört pace i löpningen samt effekt på cykeln för flertalet top 10-placerade triahleter tidigare år. Min egen potential har jag bedömt utifrån puls i förhållande till pace/effekt samt min tendens att kunna hålla den länge. På cyklingen känner jag mig relativt säker på min bedömning. Bedömningen av löpningen är enklare att göra, så även där känner jag mig hemma. Däremot har jag inte lika bra koll på simningen. Den är mest lättpåverkad av yttre faktorer men också min svagaste och mest ojämna gren.

Jag har också gjort en energiberäkning där jag räknat på intag, uttag, laddning och RQ-värde. Rent energimässigt hade jag mycket kvar i Kalmar IM. Där hade jag andra begränsningar. Dessa nybörjarbekymmer är borta till detta året. Nu kan jag fokusera på att verkligen tömma mig på allt jag har utan att oroa mig för cykla eller springa för hårt.

ironman-kalmar-2015-2-45

Till 2017 lägger jag eventuellt in IM South Africa, IM Frankfurt (EM) och Kalmar IM.
 
Genom att göra så bäddar jag för att samla en hel del kvalpoäng till Hawaii. Chansen att jag lyckas kvala finns där. Men jag har inte råd att göra en dålig tävling (i förhållande till min kapacitet, inte slutresultat). Om jag ändå gör en dålig tävling måste jag inse det redan innan jag hunnut avverka halva löpningen och bryta. På så vis kan jag backa upp den tävlingen med en annan tävling.
 
Med ett sådant upplägg finns det rimliga möjligheter för mig att dra in upp mot 4500 kpr (kpr=poäng). För att kvala måste jag ha minst 3500kpr. 

Jag pratade med Simon

Jag skrev till Simon och undrade om han hade tid att prata. Precis som alltid så har han egentligen något annat han måste göra. Men han svarar i princip alltid ”Nu? :)” oavsett. Det blev ett kort samtal på 20 minuter. Vi han avhandla allt som hänt sedan vi pratade igår.

andreas-ironman-mallorca-2015-10

Swimskins fanns bara tillgängliga i storlek S. Men det gick ändå. Innan Ironman Mallorca 2015. Simon flög ner för att blanda sportdryck.

Det har nu gått drygt tre år sedan Simon ringde och berättade om sina planer. Att starta upp ett företag som producerar de produkterna som han rekommenderat mig att blanda till. ”Det kommer att smaka helt okej istället för vedervärdigt. Ingen annan är så uppdaterade utan verkar mest vara ute efter att tjäna pengar.”
Sedan dess har jag varit försökskanin, smaksättare och lite allt möjligt. Simon jobbar dygnets alla vakna timmar med att läsa studier, utveckla produkter och packa ordrar i sitt vardagsrum. De är snart redo för att expandera. Min vän Fredrik har börjat jobba för dem idag och de bör snart kunna ha både lager och kontor någon annanstans än i Simons vardagsrum. Det blir i alla fall svårt för dem att få in 1,3 ton produkter i en lägenhet där det redan står ett par hundra kilo.

Simon har högre tankar än jag har kring min egen karriär. Jag jämför mig mot de som är i världseliten idag. Kanske kan jag utmana dem i löpningen, definitivt kan jag det på cykeln men absolut inte i simningen. Jag kommer alltid att komma upp ur vattnet en bit bakom. Men jag blir bättre och bättre. Rent fysiskt kommer jag kanske aldrig att ha samma fysiska kapacitet som de allra bästa. Men Simon tror att detaljerna blir avgörande. Noggrannheten kommer att vara på min sida. Med en blandning av noggrannhet och erfarenhet kanske jag en dag kommer att kunna klara sub 8h på en Ironmandistans. Simon är säker på det. Jag hoppas på det.

ironman-kalmar-2015-2-51

Simon langar åt mig i Kalmar Ironman 2015.
Foto: Ida Carlsson

På många sätt är Simon annorlunda mot många andra företagare. Han ville starta för att producera något som gör att idrottaren inte tappar i prestationsförmåga under långa lopp. Produkter som optimerar den kapacitet man har.
Jag frågade honom vad han ska göra den dagen då Umara blir ett riktigt stort, och kanske marknadsledande, företag. Han började berätta om alla de produktidéer som idag behövs men inte finns och om hur han skulle ha råd att göra egen forskning. När jag frågade om vad han skulle göra med pengarna svarade han: ”Vi skulle kunna åka världen över för att tävla, testa och träna. Jag skulle åka med dig och Fredrik överallt. Vi borde tävla/träna i Australien i flera månader. Skaffa ett eget testlabb i Göteborg. Och se till att ni (jag och Fredrik) har allt ni önskar för att prestera så mycket ni bara kan.”

Försäljningen för Umara ökar stadigt. Deras produkter används numera av t.ex. Svenska Friidrottslandslaget och Team Tre Berg. Det är en enorm framgång för ett så litet företag som inte har en hundradel av den budget som flera konkurrenter har. De har bara en annan drivkraft och ett annat syfte. Simon har t.ex. inte ens nämnt marknadsföringsvärdet i att samarbeta med Tre Berg eller Friidrottsförbundet. Han har bara pratat om hur mycket bättre de kommer att kunna prestera när de har Tommys och Simons egen hjälp med upplägg/produkter.

ironman-kalmar-2015-2-31

Simon var nöjd med min fjärdeplats i Kalmar Ironman 2015.
Foto: Erik Arenhill

Jag önskar själv att jag kunde göra mer för att hjälpa Simon, Tommy och numera Fredrik. Drivkraften är något jag vill vara en del av. Och jag är väldigt stolt att ha varit en del av den så länge. Att jag suttit i Simons vardagsrum och gjort smaktester på bars, gels och olika sportdrycker.

Nyligen har Umara tagit fram en ny bar. Det tog lång tid att få ingredienserna att smaka gott, tåla både kyla och värme, ha en 2:1-sammansättning av kolhydrater och förpackas i rätt storlekar. Jag hade med mig ett 50-tal bars till Mallorca för en månad sedan. Men jag råkade ställa kartongen inom en armlängds avstånd från Idas nattduksbord. Nu har jag två kvar. Av de resterande 48st har jag ätit två.

Simon och Tommy har även kompletterat sortimentet med D-vitamin och Omega 3. Inom kort kommer det nya produkter som idag verkar vara mer eller mindre hemliga.

Om du är ute efter något som verkligen optimerar din prestation och hjälper dig att få ut den kapaciteten du reda har så bör du redan nu testa Umaras produkter. Det är långt kvar till säsongen men det är dags att testa energiupplägg redan nu. Gå med i Umara Sports Club samtidigt och ställ lite frågor i deras FB-grupp. Simon, Tommy, Fredrik och jag är där och hjälper till med tips på energiupplägg och liknande.

ironman-kalmar-2015-2-56

Simon instruerar Ida i hur hon ska blanda sportdryck åt mig ifall han inte är med på en tävling. I Kalmar 2015.
Foto: Erik Arenhill.

Här finns Umaras Ubar (de som Ida antagligen har ätit upp under tiden jag skrivit det här) och deras övriga produkter.

Om du gillar affärsidén (som snarare handlar om prestation) och Simon/Umara kan du följa dem på Instagram, Twitter, Facebook,  Prestera Mera och deras egna hemsida Umarasports.com. Om du inte litar på dem eller deras produkter kan du ifrågasätta dem någonstans i medierna jag angett ovan. De kan backa upp allt och har stöd i vetenskapen för varenda ingrediens de har i sina produkter. Simon och Tommy blir bara glada ifall de får sådan frågor. Förvänta dig ett löjligt långt svar.

Umaras produkter

En del av Umaras produktsortiment.

Min tidigare ovilja till nyårslöften

Så länge jag kan minnas har jag haft någon form av mental allergi mot nyårslöften. Jag har inte riktigt förstått varför det inte går att börja träna innan nyårsafton, varför gymmet är tomt dagen innan nyår och fullt den första måndagen efter nyårshelgen och varför året innan helt plötsligt inte räknas.

Jag har tänkt fel. Jag tror att nyårslöften är bra men har tidigare förknippat det med drömmar som fötts och eldats på med julmat. Men sedan svalnat i februarislasket. Problemet från början var planeringen. Strukturen. Och vägen. För att drömmen ska kunna vara ett mål måste en väg finnas. Utan att titta på en karta missar många målet tidigt och hamnar på villovägar. Det gör att målet glöms bort och förgås.

alcanada-linden-6

Ju tydligare plan man har, desto starkare blir motivationen. Genom att känna till syftet i varje del av planeringen går det att hålla motivationen. Med delmål känns det stora målet aldrig för långt bort. Och att kunna känna att drömmen man satt som mål börjar närma sig är en av de starkaste känslor jag vet. Det är en känsla som fått mig att ständigt vara motiverad. Ibland kan det ta emot att träna, ifall jag är riktigt trött. Men genom att tänka på mitt närmsta delmål eller betydelsen av just det enskilda passet och den sammanlagda innebörden av alla liknande pass innan målet ger mig motivation.

Kanske är nyårslöftet en mer vardaglig benämning på ett mål. Något som jag tänker är förverkligandet av en dröm. När jag tänker så gillar jag verkligen nyårslöften och inser att jag själv är likadan. Men eftersom jag själv har tränat och satt upp mål redan innan jag behövde använda badbyxor på simpassen har jag haft lite svårt att förstå varför det inte går att sätta upp mål under övriga året. Människan är ett flockdjur. Vi agerar gärna tillsammans. Och vi gillar att tänka lika. Vi känner oss mänskliga och sociala när vi drömmer samtidigt, älskar på samma dag och blir myggbitna i flock på midsommarafton.

Men sen är det ju det där med att ”vända blad” också. Jag har aldrig känt något behov av det förrän i år. För det var längesen jag gick skadefri och frisk in i ett nytt år. Flera år i rad har jag varit småskadad utan att förstå varför. Nu vet jag varför och har justerat min löpteknik samt stärkt upp mitt svaga säte. Jag upplever att jag kan träna nästan obegränsat mycket igen. I alla fall för vad som är inom ramen av nödvändighet.

alcanada-linden-1

Jag har egna mål som jag faktiskt satt från nyåret. Men det var egentligen mest av praktiska skäl. Något som jag planerat redan sedan i höstas. Från och med idag avsätter jag 3h till träning varje dag. Egentligen 4h när jag räknar med den ineffektiva tiden också. Och då känns det bra att vända bladet och blicka framåt. Mitt förra år var mycket bra men jag hade inget riktigt flow i träningen pga skador och ostrukturerat jobb. Därför ser jag bara till i år. Jag utgår från förra året. Men jag vill börja på något.

För att lösa detta har jag en plan som är nästan klar. Jag överlåter två av mina stora verksamheter till andra aktörer utan att sälja min själ eller förlora välbehövlig inkomst. Allt är inte helt klart än men mer info följer. Jag har systematiserat träningsupplägg och framförallt träningsintroduktion utan att förlora någon form av individuellt fokus. Det är bara själva processen jag har förenklat med hjälp av schemaläggning i Trainingpeaks och guider med startinfo m.m.

Genom dessa förändringar blir jag i princip bara tränare och triathlet. Inte entreprenör och triathlet som jag varit tidigare. Och jag är säker på att mitt ”nyårslöfte” kommer att hålla. Jag har gjort planeringen, jag har strukturen och lagt upp vägen fram mot mina drömmar som jag nu kallar för mål.

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-56

Om du behöver hjälp med att skapa en struktur som håller, en planering som faktiskt tar dig mot de mål du har satt upp framför dig och med eld till motivationen när målen känns långt borta får du gärna kontakta mig. Jag lägger mer tid på coachningen och min personliga träning. Därför har jag möjlighet att hjälpa ett par adepter till. Vad du vill göra är inte särskilt viktigt men att du har ett mål är viktigt. Jag hjälper mestadels cyklister, triathleter och En Svensk Klassiker-utövare mot säsongens mål. Ibland med väldigt tydligt prestationsfokus men också ibland med en helhetshälsa som mål. Du kontaktar mig via mitt kontaktformulär här på sidan. Läs gärna mina priser och avtal först. Jag förstår dock om du inte begriper något av vad jag menar då jag skrivit ihop dem lite för snabbt.

Mellan den 29-31 januari håller jag tre träningsdagar i Borås. Det är en mycket bra introduktion för dig som är intresserad av coachning. Helgen är till självkostnadspris och du kan delta oavsett nivå då vi endast springer/simmar/styrketränar. Mer info kan du få direkt av mig.

Coaching, Andreas Lindén

Samtliga foton tagna av Ida Carlsson som snart kan göra chins utan hjälp av mina biceps.

Recension av min Canyon Speedmax CF

Eftersom det väldigt snart är dags för Canyon att släppa sin nya version av deras triathlon/tempocykel Speedmax så är det också väldigt hög tid för mig att skriva hur jag upplevt min nuvarande Canyon Speedmax CF som jag fick av dem 2013.

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-1

Min Canyon Speedmax CF under ett cykelpass på Mallorca i december. Dock med ett par Mavic-hjul som jag normalt har på min Canyon Aeroad CF SLX.

Kort sagt

Jag upplevde ett rejält lyft när jag bytte ut min gamla tempocykel från Canyon till deras nya Speedmax CF. De största skillnaderna märkte jag av i accelerationer och kurvor. Jag kunde numera ta kurvor nästan lika bra på min tempocykel som på min linjecykel. Accelerationerna var inte som på linjecykeln men var långt mycket bättre på den nya Speedmaxen (2013) än vad jag upplevt på någon av mina tidigare tempocyklar.

I samband med lanseringen av Speedmax CF 2013 tog Canyon upp kampen med de tidigare ledande leverantörerna av så kallade superbikes.

Tävlingsspecifikation för min Canyon Speedmax CF

  • Ram: Canyon Speedmax CF
  • Gaffel: Canyon Aero Fork SL
  • Växelsystem: Shimano Dura Ace Di2
  • Bromsar: Integrerade i ramen av Canyon
  • Hjul: Zipp 808 Firecrest Carbon Clincher
  • Däck: Continental GP 4000S II
  • Slang: Vittoria latex
  • Sadel: Dash Stage 9
  • Pedaler: Speedplay Zero
  • Styre/styrtapp: Canyon, integrerat
  • Sadelstolpe: Canyon
  • Effektmätare: Quarq Elsa RS
  • Storlek: S, M, L (jag har M)
  • Vikt: 7,8kg
  • Pris: Från ca 40 000kr
  • Pris för min specifikation: ca 75 000kr
  • UCI-godkänd: Ja

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-61

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-59

Plus och minus

Ingen har någon glädje i att jag bara skriver allt som är bra och hoppar över det som är mindre bra. Därför tar jag med allt i den här recensionen. Cykeln är dessutom så bra att jag kan vara helt ärlig med vad jag skriver.

Plus

  • Aerodynamiken är prisbelönt och har fått toppbetyg i det oberoende magasinet Tour (Tyskt cykelmagasin).
  • Styvheten/vikten är mycket bra. Cykeln svajar aldrig ens i kraftiga igångdrag och reagerar direkt på kraftöverföringen.
  • Priset är lägre än de flesta konkurrenters. För 45 000kr kan du få en komplett tävlingscykel med tävlingshjul.
  • Justeringsmöjligheterna i styre, sadelstolpe och styrtapp gör det möjligt att hitta en optimal position för i princip alla.
  • Mekvänligheten är en fördel för den som mekar själv. Allt är lätt att komma åt i jämförelse med många andra superbikes.
  • Breda hjul och däck får plats utan problem.
  • Originaltillbehören är påkostade. Däck, hjul, sadel m.m. är påkostade tillbehör på cyklarna från Canyon.
  • Perfekt inställd från början. Min cykel var perfekt styrtejpad, växeljusterad och kartongsmonterad från början.

Canyon Speedmax aerodynamik jämfört med Cervelo P5

Tours aerotest där de jämfört Canyon Speedmax CF med Cervelo P5. Canyon är snabbast med Zipp 808 som hjulpar. Då är den lika aero som Cervelo P5 med dischjul och Zipp 808.

Minus

  • Brantare vinkel på sadelröret hade jag uppskattat, för att kunna skjuta tillbaka sadeln närmre rörets centrum.
  • Andra ventilförlängare hade kunnat passa med fler pumpar. Billigt att byta men jag hade monterat det från början.
  • Tyngre utväxling hade behövts för min del. Istället för 53/39 hade jag velat ha 55/42.
  • Tillgängligheten var låg och flera modeller sålde slut väldigt snabbt.
  • Originalhjulen som följde med var ett par Reynolds Assault. Den nya versionen är mycket bra men den gamla var inte breddad och hade därför inte samma aerodynamik/väghållning/styvhet som den nya versionen.
  • Torx är mina favoritskruvar. De är som insexskruvar fast smartare. Dock använder i princip ingen sådana skruvar ännu.

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-65

Inte lika kort sagt

Under de senaste åren har jag tävlat många gånger på min Speedmax CF. Några anmärkningsvärda tävlingar är dels Ironman Kalmar 2015 där jag blev fyra totalt med bästa cykeltid, 41km/h i snitt och endast 253w i snitteffekt. Det är en låg snitteffekt i förhållande till hastighet.
När Katusha, det ena World Tour-laget som tävlar på Canyon, testade sina tempocyklar med full tävlingsutrustning på bana rapporterade de att det krävdes 270w för att cykla i 47km/h. Det är inte särskilt långt ifrån vad jag själv anar. På en helt platt väg med perfekt asfalt och utan någon vind räknar jag med ca 45-47km/h i min tävlingsmundering vid 300w. Det är en mycket bra fart vid en låg effekt. Självklart blir inte snittfarten lika hög och hastigheten stämmer inte överens med en tävling. Men som ”marsch-fart” kan det nog vara nära sanningen för någon som är väldigt aerodynamisk.

Jag tävlade också i halv Ironman Mallorca, där jag tyvärr bröt. Men vad som var intressant där var att jag lyckades hålla en högre snitthastighet nerför Coll de Sa Batalla till Caimari än jag gjort tidigare. Och min tidigare tid var på linjecykel, på avstängda vägar under en cykeltävling där jag jagade täten nerför backen. Det var i princip samma förhållanden, samma tid på året men på min Speedmax CF istället för min Aeroad CF. Det säger en del om kurvtagningen i tempocykeln. Jag förbättrade mig från 47,6km/h till 48,1km/h. På min första tempocykel från Canyon lyckades jag 2013 endast snitta 44,6km/h nerför samma backe.

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-44

Canyon Speedmax CF har en ”modern” geometri. Man har på senare år insett att längden i sittpositionen kan vara mer aerodynamiskt gynnsam än höjden. Med andra ord kan det vara mer aero att sitt utsträckt än att sitta lågt. För detta ändamål har Canyon en relativt lång ram med en lång hjulbas. Det krävs en funderare kring sittpositionen och lite test innan man får till en bra position. För min egen del har jag skickat bak sadeln, sänkt sadelstolpen, höjt styret och skjutit fram mina tempopinnar. Egentligen tvärtemot vad jag först hade tänkt. Men jag ville att det skulle fungera och blev förvånad över hur bra det faktiskt fungerade.

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-27

Bilden ovan visar hur jag satt innan mina senaste justeringar.

Några tillbehör som jag tror är viktiga för min aerodynamik är flaskstället mellan mina handleder. Jag har lyckats montera allt så tight att jag inte lämnar någon luft mellan handlederna och flaskan. Detta skulle eventuellt kunna spara mig ca 5w gentemot att inte ha någon flaska alls och ca 15w gentemot att ha den flaskan på ramen. I alla fall enligt Cervelo.

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-10

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-26

Slutsats

Jag har svårt att se varför man skulle köpa en annan cykel än Canyon Speedmax CF SLX när den kommer ut. Att hitta en så prisvärd, välutvecklad och snabb tempo eller triathloncykel någon annanstans tror jag inte är möjligt. Jag har inte läst om någon bra utmanare i den kategorin. Än mindre har jag testat någon. Nackdelen är förstås tillgängligheten. Ifall du vill ha en måste du hänga på låset när de släpps. Signa upp dig på deras nyhetsbrev här för att veta när de släpps tidigast. Det har till och med jag gjort för att inte missa någon info.

Det är min tolkning förstås. Men efter allt jag läst och själv testat skulle jag tro att min nuvarande Canyon Speedmax CF är den bästa cykeln på marknaden. Den främsta utmanaren är enligt många Cervelo P5. Dock kostar en P5 tiotusentals kronor mer, väger ca 1kg mer och har inte samma rapphet/kurvtagning som min Speedmax CF. Och ja, jag har testat en Cervelo P5.


canyon-speedmax-andreas-linden-2015-34

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-35

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-36

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-37

Canyon Speedmax CF SLX 2016

Jag kommer att tävla på Canyons nya Speedmax CF SLX under 2016. Dock är leveransdatumet, även till mig, oklart ännu. Men tillsvidare kommer jag att tävla på min nyvarande Speedmax CF. Hur länge det blir under 2016 vet jag inte. Dock känner jag mig väldigt nöjd med min nuvarande cykel och sitter inte direkt i trapphuset och väntar på UPS.

Vad som är intressant med den cykeln är att den verkar vara än mer aerodynamisk än den nuvarande versionen. Det finns smarta förvaringsmöjligheter för både vätska, bars och punkaprylar inbyggt i ramen. På så vis blir cykeln mer aerodynamisk samtidigt som man slipper ha andra förvaringsboxar/flaskställ som stör.
Jag har också noterat att sadelröret är brantare 2016. Det gör förmodligen inte så stor skillnad. Men jag inbillar mig att det blir styvare och därmed något snabbare att sitta mer rakt över sadelrörets centrum. Det läker då mitt enda egentliga minus för den nuvarande versionen. Mina andra minus är egentligen bagateller i sammanhanget. Tyngre utväxling är kanske en av tusen triathleter som vill ha och de smala originalhjulen jag fick produceras inte i den bredden längre.

Jan Frodeno och Nils Fromhold har varit extremt framgångsrika på sina Speedmax CF SLX under 2015. Bland annat har de vunnit VM över både hel och halv Ironman, EM över hel Ironman och Challenge Roth med 4:10h på cykelsträckan. Det är inte cykeln själv som stått för de resultaten men jag anar att de båda är väldigt aerodynamiska. Jan Frodeno tryckte endast 277w i snitt under Ironman Hawaii när han kunde hoppa av cykeln och springa in i T2 som ensam ledare efter en mycket stark cykling.

Tyvärr vet jag inte idag vilken dag Canyon släpper sin Speedmax CF SLX 2016.

canyon-speedmax-andreas-linden-2015-2

Foto: Ida Carlsson

Dopning? Jag skulle inte ens behöva chansa

I början av 2009 lämnade jag 4 dopingprov, varav två urin, ett DNA och ett både urin/blod, på mindre än två månader. Då var jag cyklist och hade egentligen inte gjort något märkvärdigt mer än att lyckas få deltaga på Team Saxobanks träningsläger på Mallorca som provcyklist. Egentligen tillhörde jag Team Capinordic, ett mindre danskt proffsstall. Det var danska dopingkontrollanter som testade mig tre gånger i Danmark och på Mallorca. Dessutom blev jag testad i Sverige en gång. Om nu inte det också var i Danmark..

Hur som helst tog cykelsporten dess dopningsbekymmer och dåliga rykte på allvar. De försökte, och försöker fortfarande, att rensa ut fuskarna. Att de får komma tillbaka till sporten är dock ett fiasko av två enkla anledningar.

  1. Dopning kommer att ge effekt även senare  karriären efter avstängningen. Det drabbar alla andra som inte har fuskat.
  2. En tidigare dopad idrottare drar ner ryktet för hela sporten. Det drabbar alla andra som inte har fuskat.

Visst är det sorgligt att inte kunna ge en person en andra chans. Jag är för förlåtelse och förståelse. Det är medmänskligt. Men det är inte möjligt i detta fall. Fuskaren måste bort från sporten för evigt. Annars är det de som inte har fuskat som ständigt måste kämpa mot orättvisan.

Team Saxobank, Stagiare, Andreas Lindén Frank Schleck

Jag och Fränk Schleck på Mallorca i januari 2009. Några månader efter att det uppkommit att Schleck betalat 7000€ till den ökände dopningläkaren Fuentes för träningsråd. Inspirerande…

Cykelsporten hade problem. Och har fortfarande problem. Men jag tror att de snarare har klivit över en enormt tuff tröskel och vänt sportens dopningsbekymmer. Den tröskeln behöver andra sporter kliva över.

Break with Saxobank

Involverade i cykelsporten måste dock inse att dessa gamla fuskare måste bort. Som Bjarne själv till exempel.

Och triathlon då?

Jag har hållit på med triathlon på riktigt sedan 2013. Sedan dess har jag tagit ett tiotal segrar, vunnit 3 mästerskapsmedaljer och slutat fyra i Kalmar Ironman. Detta utan att en enda gång bli testad för dopning. Jag har inte ens sett en kontrollant. Och jag behöver inte ens vistelserapportera! Det sista känns bara helt galet. Som cyklist vistelserapporterade jag till WADA från 2007-2010. WADA visste alltid var jag var två gånger i veckan och jag kunde alltid bli testad.

Jag tränar inte med någon förening, ingen vet var jag befinner mig, alla vet vad Mallorca har för rykte kring dopning och idrott. Det var t.ex. på apoteket i Llucmajor som Mikael Rasmussen och hans epo-polare köpte just EPO och tog med sig till Danmark. Jag cyklar förbi det apoteket titt som tätt.

Det som är märkligt är att jag har en proffslicens från Svenska Triathlonförbundet och ett PRO-card från Ironman. Men ingen av dem bryr sig överhuvudtaget om vad jag gör. Att jag inte blivit testad tycker jag är dåligt men inte bedrövligt. Att jag däremot inte ens behöver vistelserapportera är bara konstigt. Hur mycket kan det kosta?

Alla som ska ha en proffslicens anser jag ska behöva vistelserapportera. Om förbundet inte har råd får idrottaren betala det själv. Helt eller delvis.  Om idrottaren inte har råd får de helt enkelt köra som amatörer. Professionell idrott har både utgifter och inkomster. Med hjälp av inkomster kan man täcka utgifter. Utan inkomster är man inte professionell.
Ironman bör även de i fortsättningen kräva vistelserapportering för alla som ska tävla om prispengar.

Jag räknar med att vistelserapporteringen inte innebär någon större kostnad per år. Däremot gör testerna det. Relativt få av de som vistelserapporterar kommer att testas. Men skillnaden mellan att VETA att man inte kommer att bli testad och att veta att man KAN blir testad är enorm. Den professionella triathlonsporten är ett enda stort mörkertal med fåntrattar, som jag, som vet att de inte kommer bli testade förrän deras nästa tävling. Men eftersom mörkertalet är okänt existerar inte problemet. Och man behöver ju inte åtgärda ett problem som inte finns.

Bekymret, tror jag, ligger lite i att Ironman vill att förbunden ska ta ansvar. Men förbunden vill att Ironman ska ta ansvar. I detta fallet tar ingen ansvar. Jag tänker att båda borde vilja ta ansvar. I mitt fall vill jag idrotta utan landslag och inblandning av förbund. Därav hamnar jag i ingenmansland.

ironman-kalmar-2015-2-4

Bilden ovan visar Ironman Kalmar 2015. De har ingenting med detta att göra. Inte Kalmar och organisationen i alla fall. Men Ironman. De har så många sådana här evenemang som omsätter enormt mycket pengar. Kanske är det dags att investera i långvarig trovärdighet. Särskilt med tanke på att en proffslicens kostar 800$ per år. Till 2015 höjde de dessutom priset för att ”bättra på dopningsarbetet”.

 Utan att chansa

Resterna av dopning försvinner ur kroppen efter en tid. Jag vet inte hur länge men det är olika från preparat till preparat. Halveringstiden går säkert att hitta på google för den fuskaren som vill. Någon som inte är helt dum i huvudet ser då till att befinna sig utanför den tidsramen där substansen kan upptäckas vid tävlingens kontroll. För det är bara då de (väldigt eventuellt) testar någon som jag.

Med andra ord skulle jag kunna äta medicin till frukost/lunch/middag varje dag fram till början av juni. Utan att riskera att åka dit i en kontroll. Den enda risken jag tar är att hamna i en härva. Och hur ofta händer det?

Den enda som med all säkerhet vet att jag inte gör så är jag själv. Mina konkurrenter vet inte. Men jag antar att de antar att jag är lika moralisk som de är. Alla andra då? T.ex. de 346 professionella Ironman-triathleter som tagit poäng i år? Hur många av dem skulle kunna dopa sig utan att ens behöva chansa? Och hur många av dem gör det?

Kanske skulle man kunna införa någon form av vistelserapportering även för AG-triathleter? I alla fall dem som vill kvala till Hawaii. Det innebär lite extrajobb för dem som vill dit. Men kanske är det så vi kan samarbeta för att slippa fuskare även där? I alla fall slippa många av dem.

Oavsett hur många av dem som fuskar skulle det gå att minska det enormt genom att tvinga dem att vistelserapportera.

Cala Pi, Mallorca, Swimming, Andreas Lindén 2

Vem testar mig inför mina simpass?

Kanske skulle Ironman kunna säga nej

Kanske skulle Ironman kunna säga nej till dem som tidigare åkt fast i en kontroll. Eller erbjuda dem en plats utom tävlan. Ironman är ett företag. Och precis som banker säger nej och försäkringsbolag säger nej till tidigare bedragare bör även Ironman kunna göra det. De tjänar inte på det i första läget. Men på lång sikt är det en vinst. Först moraliskt och därmed även ekonomiskt.

Och när vi ändå håller på – Drafting

Drafting är fusk. Inte precis som dopning. Men dopning är fusk och drafting är fusk. Jag liknar det mer vid att ta en genväg.

Lösningen på drafting är jätteenkel. Istället för de chip vi idag har uppgraderar vi chippen till att känna av varandra. För proffsen bör det då vara 15m och för motionärer 10m. Programmera chippen med olika ekvationer för hur nära man får ligga, hur lång tid en omkörning tar, ifall det är väldigt många triathleter inom samma kilometer (t.ex. direkt efter simningen) och koppla dem till domarens dator.
För att överkomma risken med förlorade chip i vattnet skulle man kunna använda sig av speciella cykelchip. Exempelvis skulle ett specifikt cykelchip kunna vara utformat som en snabbkoppling. Alla som ”tappar” sin snabbkoppling utan att anlända till T2 i ambulans blir diskade. Enkelt.

Andreas Lindén, cycling mallorca

Två dagar och fyra intervallpass

Jag är inte riktigt så bra som jag hade önskat för tillfället. Framförallt egentligen för att jag haft styrka/simning i fokus under en tid. Och just styrka/simning går fint. Men inte cykling/löpning. Där tappade jag mycket cykelprestanda när jag var i Sverige samt när jag monterade om mitt bromshandtag och orsakade ett glapp i de elektroniska växlarna som jag inte löste förrän efter 10 dagar.

Vad jag tappat är syreupptag och tröskelkapacitet i både cykling/löpning. Det är dock inte hela världen och jag tränar upp det relativt lätt igen. Det är snarare form än fysik jag tappat. Det är väldigt förenklat förstås. Men jag brukar beskriva prestationsförluster som är väldigt lätta att träna igen och som man tidigare haft för ”form” och kapacitet som man aldrig haft och som kommer att ta tid att bygga upp för ”fysik”.

andreas-linden-port-de-soller-cycling-19

För att snabbt komma ikapp mitt lite smådåliga syreupptag kör jag givetvis syreupptagspass. Sedan lägger jag även in både löp och cykeltrösklar. På cykeln ofta 20min-trösklar i bergen eller också kortare trösklar på 2-3x10min i de längre backarna här nere på Mallorca. Löptrösklarna blir ofta 3x3km eller 2x5km. Till skillnad från många andra tränar jag inte tröskeln genom att ligga under tröskeln och försöka ”lyfta upp den”. Jag tränar över tröskeln och lyckas höja den. Alltid.
Syreupptaget tränar jag genom klassiska 4x4min löpning eller cykling. Tröskelträning är grenspecifikt medans syreupptagsträning är generellt. Jag kan alltså höja mitt syreupptag på löpbandet och använda det på cykeln.

Pass 1 – Backintervaller cykel

4x4min uppför Bellverbacken i El Terreno

Återhåmtning 3,5min nedför

Tyvärr väldigt mycket folk som firade någon helgdag genom att motionera. Jättebra för allmänheten. Skitdåligt för mig då jag fick lite bekymmer med att trycka på nerför backen. Jag vill gärna hålla nere vilan mot 3min. Nu blev det snarare upp mot 4min då jag inte kunde släppa på lika mycket fart i den normalt trafikbefriade backen mitt i stan.

Jag hade tänkt hålla ca 410w i snitt på intervallerna men landade på 422w i snitt. Min första intervall blev lite tokig då jag råkat knappa in NP istället för snitteffekt på cykeldatorn. Det kändes okej men jag borde hållit igen lite och försökt hålla mig kring 425w i snitt istället.

Pass 2 – Löpintervaller på strandpromenaden

4x1200m på strandpromenaden.

Återhämtning 3,5min lätt löpning

Återigen ganska mycket folk som var ute och promenerade. Jag sprang på cykelbanan. Som vanligt fick jag skäll av någon fåntratt som inte tycker att jag får springa där för att löpning går för långsamt. Vilket jag inte får. Men maxhastigheten på cykelbanan är 15km/h och mina intervaller gick i ca 3:10min/km vilket motsvarar ca 19km/h. Jag sprang om ett 20-tal cyklister under passet och blev omcyklad av 0st cyklister.

Jag hade velat köra detta passet på löpband. Men tyvärr fanns inte den möjligheten då gymmet (och resten av ön) hade stängt.

andreas-linden-portixol-mallorca-2015-5

andreas-linden-portixol-mallorca-2015-18

andreas-linden-portixol-mallorca-2015-19

andreas-linden-portixol-mallorca-2015-15

De två första intervallerna gick under 3:10min/km i snitt. Därefter var jag lite över 3:10min/km men hade då några kurvor, mörker och hinder ivägen för mig. Om jag tappar två sekunder kan jag omöjligt ta igen det sen utan att köra för hårt.

Pass 3 – Backintervaller i Bellverbacken

Återigen cykelintervaller i samma backe som igår. Jag siktade på 420w i snitt på varje intervall. Under passet igår klarade jag 422w i snitt utan att behöva lova benen arraksbollar efter passet. Idag var det värre. Normalt blir jag inte särskilt sliten av att springa 4x4min på löpband med 8% lutning på bandet. Det fungerar flera dagar i sträck. Men friktionen blir betydligt högre när jag kör intervaller utomhus. Därför var jag sliten idag och fick sikta på att hålla mig inom min 5%-gräns för vad som är godkänt för ett vettigt pass.

Jag landade någonstans kring 405w i snitt på intervallerna. En bra dag håller jag kring 440w i snitt och under mina allra bästa dagar kan jag leverera över 450w snitt med toppnoteringen 454w i snitt på intervallerna. Jag tror dock att jag skulle kunna lösa upp mot 460w ifall jag tränar i en mer jämnbrant backe med bättre asfalt. 460w i snitt är mitt mål. Jag tror att jag skulle kunna lösa det i mars. Den lämpligaste värden är troligtvis Coll de Femenia för det ändamålet.

Pass 4 – Löpbandsintervaller

4x4min på 8% lutning med 13,5km/h på de två första och 13,7km/h på de två sista

3min vila på 10,7km/h med 0% lutning

Jag hade velat göra tvärtom. Kört detta passet igår och gårdagens löppass idag. Det är optimalt om jag ser till slitage. Men det var inte praktiskt möjligt. Jag fick bita ihop lite, lova benen arraksbollar och krypa hem från gymmet. Den sista intervallen avslutades med nödstopp och ett smidigt avhopp följt av löpning ut ur lokalen. Det ser säkert jättekonstigt ut. Alla andra normala människor som promenerar på bandet utan att öppna munnen tycker att jag är knäpp. Det får de gärna göra. Med rättvisan i ryggen. För jag tycker att de också är rätt knäppa.

Men det gick. Jag lyckades snitta 13,6km/h med 8% lutning på bandet. En bra dag gör jag 14km/h och på ett annat band gör jag 15km/h med samma lutning. Mitt pers är 16km/h i snitt på 8% lutning. Då körde jag dock allt. Verkligen totalt allt. Och riktigt så slut ska jag inte bli. Den gången var jag dessutom på ett snällare band.

Detta var bättre än jag hade hoppats på.

andreas-linden-mallorca-dec15-1

Summering

Att jag gör sådana här dagar är inte särskilt ovanligt. Jag har gjort det många gånger. Och flera gånger jag har hållit på i mer än 3 dagar. Ett par gånger har jag gjort så här i en veckas tid. Som mest har jag gjort 10 dagar i sträck med totalt 14 intervallpass. Efter det sprang jag riktigt bra i många duathlontävlingar under våren 2013.

Ett stort störningsmoment den här gången var att gymmet höll stängt under tisdagen. December på Mallorca är en riktigt slö månad vad gäller öppettider rent allmänt. Det är fler dagar än de dagar vi har i Sverige. Jag ska bunkra upp med mat och vatten hemma så att jag överlever månaden. Och om jag inte kan köra löpbandsintervaller får jag åka till Coll de Soller och springa istället. I alla fall om jag ska prestera dagen efter också. Annars är jag för trött rent muskulärt.

Mallorca är underbart just nu. Och har varit länge. Det är inte jättevarmt men ändå upp mot 20 grader och sol. Jag tränar för det mesta i marathonshorts och löparlinne. Det verkar dock finnas någon stolthet bland mallorquiner att klä sig i vinterkläder från och med den 1a november. Jag har även hört många säga att vinterjackan ska vara på från den 1 november till den 30 april. Men att komplettera vinterjackan med mössa och vantar är kanske att överdriva. Jag ser ut som om jag tränar i en annan världsdel när jag springer i mina lätta kläder.

cala-mondrago-mallorca-2015-9

Foto: Ida Carlsson