Begagnade grejer säljes

Jag har en hel del grejer att sälja. Se listan nedan och använd kontaktformuläret ifall du är intresserad av något.

Komponenter

—————————————————————————————————————————————————————

Quarq Elsa RS GXP 172,5, effektmätare, skick 5 av 5 – 8400kr

Använt under slutet av 2015 men inte alls under 2016. Mycket fint skick. Passar till Shimanos klingor med 4 bultar och 110bcm (Dura-Ace, Ultegra, 105 och Tiagra).

Fil 2016-07-25 16 08 53

—————————————————————————————————————————————————————

Selle Itala CX Zero SLR, helt ny – 1800kr

Jag köpte en Selle Italia CX Zero i vintras bara för att i våras inse att den inte passade infästningen till min sadelstolpe. Istället för att byta ut hela cykeln säljer jag därför sadeln. Även fast jag egentligen länge velat ha just en sådan sadel.

Enligt Selle Italia är vikten 96 gram. Enligt min våg landade vikten dock på 122 gram. Allt är alltså som det ska vara då man bör räkna med att lägga på ca 30% på alla viktangivelser som Selle Italia ger.

Sadeln är helt ny och skickas/lämnas i i originalförpackning med silikonskyddet runt.

Viktigt är att titta på bilderna. Sadeln passar t.ex. inte på en Canyon Aeroad CF SLX från 2015. Däremot passar den på alla andra Canyon jag har hemma.

Foto 2016-07-25 16 34 25

Foto 2016-07-25 16 34 35

Foto 2016-07-25 16 34 50

—————————————————————————————————————————————————————

Selle Italia Optima Teknologika, utan pad. Med flaskhållare. Lock saknas. Skick 4 av 5 – 450kr

Passar bra till kortare lopp. Flaskstället är inte optimerat för stora flaskor. Undvik därför flaskor större än 500ml.

IMG_2328

—————————————————————————————————————————————————————

Sram Red vevparti 165mm, GXP. Skick 5 av 5. Nästan nytt. Med 53/39 klingor. 130bcm. – 1000kr

Använt i ca 1 månad 2015. Det syns att det är använt men funktionellt är det i princip i nyskick.

IMG_2355

—————————————————————————————————————————————————————

Zipp Service Course SL 80mm -17 grader 31,8 för normalt styrrör, skick 5 av 5.  – 300kr

Enligt bilden nedan. Helt nytt. 80mm kan definieras som en kort styrtapp.

IMG_2329

 

—————————————————————————————————————————————————————

Selle Italia Optima Teknologika, med pad. Med flaskhållare och lock. Skick 4 av 5 – 650kr

Vadderad version av Optima Teknologika-sadeln. Passar för 500ml-flaskor. Perfekt till triathlon då man med locket monterat kan hänga upp cykeln framför stället istället för bakom.

IMG_2324

Kläder

—————————————————————————————————————————————————————

Sailfish Swimskin storlek Small, skick 5 av 5. – 800kr

Använd en gång. Passar dig som väger mindre än 72kg och är kortare än 182cm.

IMG_1789

—————————————————————————————————————————————————————

Giro Air Attack, utan visir. Skick 3 av 5. I Aeon-kartong. – 500kr

IMG_1732 IMG_1729

—————————————————————————————————————————————————————

—————————————————————————————————————————————————————

Salming Distance storlek 44 2/3-delar. Skick 5 av 5. – 200kr

IMG_1393

—————————————————————————————————————————————————————

Shimano TR-60 storlek 45. Skick 5 av 5 – 800kr

Ord. pris 2470kr och Wiggles pris 1687kr. Använda en gång. Remmen är lite modifierad för att inte åka in i vevpartiet. Av någon anledning produceras Shimanos skor med på tok för lång rem.

IMG_1385

IMG_1383

—————————————————————————————————————————————————————

Endorfin MD3, storlek 45. Skick 5 av 5 – 400kr

Jag hade ambitioner om att springa sub 9min på 3000m. Därför skaffade jag ett par svinlätta spikskor. Sedan har jag aldrig fått chansen att testa vingarna. Så spikskorna har bara joggat ett varv på en 400m-bana med några fartökningar.
Passar till 800m-5000m.

Foto 2016-07-25 16 38 41

—————————————————————————————————————————————————————

Saucony Kinvara storlek 45. Skick 5 av 5 – 500kr

Har sprungit ett löppass i dessa men blev inte helt kompis med dem. Så jag är den (1) av 10 som inte kan ha dessa.

Foto 2016-07-25 16 36 41

Foto 2016-07-25 16 36 57

En livsnjutare

Min bild av en livsnjutare var annorlunda när jag var yngre. Jag trodde då att det var en rökare med gula byxor som körde en dyr cab för lånade pengar. Kanske hade jag rätt i att den allmänna bilden såg ut så. Den ser kanske fortfarande ut så. Att en livsnjutare tar för sig av livet och uppenbart. Men jag tänker att de inte riktigt vet. Att de inte förstår att man kan njuta av livet på andra sätt.

Tänk om en livsnjutare hade fått testa att vara i min kropp för en vecka. Här på Mallorca. Det är här jag är och njuter av livet. Jag är en livsnjutare. Jag vet exakt vad just jag älskar och njuter av. Men det kräver också min fysik.

Föreställ dig att springa uppför en backe i 4km. Den är brant och det går inte särskilt snabbt. Men det är fortfarande ett rappt löpsteg. Det går ganska lätt. Utan mjölksyra. På toppen finns en platå där du springer på en rygg med utsikt över hela världen. Du springer ner till nästa by. Vandringsleden som du precis avklarat på en timme har en uppskattad tid på sex timmar. Därför springer du både en och två till innan du är nöjd med dagen. Du är märkbart tagen av löpningen. Men att ha besökt de platserna får dig att känna dig odödlig. När dagen slutar kan du inte sova. För du tänker på vad du ska göra med din kropp imorgon. Hur snabbt den kommer att cykla över bergen och sedan hem igen.

Löpning Valldemossa Deia 15

Löpning Valldemossa Deia 13

På kvällen är du hungrig. Du vet att du spenderade så mycket under löpningen att du kan och behöver äta hela kvällen. Mat kan aldrig smaka så gott som när man är utmattad. Vatten är den godaste dryck du kan tänka dig (Pep Lemon är klar tvåa) när det enda du haft ovan dig är solen.

Dagen efter gör du samma sak igen. Men du cyklar på morgonen. Under cykelturen kommer du 50km och får se allt från ett annat håll. Dessa 50km går på 1,5h. Du är inte ett dugg trött efteråt. Lite törstig och löpsugen. Men inte mer. Du ger dig upp i bergen för att springa igen. Med enbart en karta och ett par outtröttliga ben ska du utforska en ny led. Efter en timmes löpning har du inte sett en enda människa. Du springer vilse där stigen oförklarligt bara försvinner. Men du blir inte orolig. För du vet att du orkar springa tills du hittat rätt väg igen. Som i ett riktigt tröglöst sudoku måste du alla möjliga vägar och dess kombinationer i två timmar innan du finner rätt väg igen. Det gör inget. För att komma vilse var en del av målet. Det är då tiden går, spänningen ökar och verkligheten försvinner.

andreas-linden-port-de-soller-cycling-4

Löpning Valldemossa Deia 12

Att träna ensam får mig att känna mig ensam. För mig är det en positiv känsla. Jag tycker om att tänka. Framförallt tycker jag om att tänka när jag rör på mig. Det är då jag får alla bra idéer. Det är då jag kan visualisera. En elitidrottares meditation. Visualisering ger mig strävan. Och strävan ger mig lycka. Jag älskar att vara på väg någonstans. För ögonblicket och i livet. När jag hittat min lycka har jag hittat meningen med livet. Det är så jag definierar en livsnjutare idag. En livsnjutare är en person som har funnit meningen med livet.

 

 

”Idag löser jag det”

Det är något av det första jag tänker varje dag när jag vaknar. Att jag på något sätt ska lösa min skada. Det är ingen allvarlig skada jag har. Men plantar fasciit har en tendens att vara en väldigt långdragen skada. Det största problemet är att plantar fasciit inte läker. Kroppen slutar agera för att läka skadan. Därför går man ofta på det med stötvågor. Vilket jag också gjort/gör. Men det går långsamt.

Idag tror jag att jag kommit ytterligare ett steg på vägen när jag flyttat klossar, testat fler skor och bytt pedaler. Igen. När jag är skadad eller på något sätt inte riktigt får ut det jag vill av kroppen gör jag allt för att lösa det. Därför har jag t.ex. 11 olika cykelsadlar och 7 par cykelskor.

Idag är jag allt mer inne på att mina cykelskor/pedaler orsakat min plantar fasciit. Jag har antagligen trampat för mycket med stortåleden under ett par veckor då jag cyklat väldigt mycket. Det är i princip omöjligt för de flesta. Men med 15h cykling i veckan varav säkert 3h med en belastning på och strax över tröskel, är det nog möjligt. Lägg därtill att jag har (hade) en tröskel nära 400w. Det är inte så vanligt. 400w innebär ungefär 40kg per tramptag för mig. Med fördelningen i tramptaget inräknad så återstår kanske 30-35kg i tryck varje tramptag.

andreas-linden-port-de-soller-cycling-8

Jag har justerat det jag misstänker har lett till skadan. Men det verkar inte riktigt räcka till. För efter ett enda cykelpass blir jag sämre. Även om det är lätt. Jag gör inte sönder något igen av att cykla. Men jag kanske förlänger rehabtiden med ett par dagar. Dock finns det en möjlighet att jag kommer att kunna cykla väldigt snart om jag bara hittar rätt metod/inställningar.

På onsdag i nästa vecka åker jag hem till Sverige för mer undersökningar/stötvågor. Sedan vill jag tillbaka hit så snart som möjligt för att träna inför Ironman Mallorca den 24 september. Även den tävlingen börjar hamna i riskzonen för att inte bli av. Men oavsett kommer jag nog att kunna simma/cykla. Löpningen blir eventuellt bara några kilometer eller upp till en halvmara för mig. Längre än så är jag osäker på om jag vågar springa även om jag skulle vara träningsbar inom två veckor.

Imorgon vaknar jag med nya förhoppningar. Och så fortsätter det. Men jag tror ändå att jag kommit långt idag. I helgen ska jag testa det jag kommit fram till under en lätt cykeltur.

andreas-linden-port-de-soller-cycling-7

 

Min nya cykel – Canyon Speedmax CF SLX LTD 2016

Nu är den här! Min nya triathloncykel, Canyon Speedmax CF LTD, har kommit ner till mig i Palma nu under veckan. Jag har inte hunnit cykla något på den ännu utan har fortfarande en del justeringar och inställningar kvar att göra.

canyon-speedmax-cf-slx-ltd-2016-6

 

canyon-speedmax-cf-slx-ltd-2016-2

Specifikationer, Canyon Speedmax CF SLX LTD 2016

Ram/Gaffel/Styre/Sadelstolpe: Canyon

Hjul: Zipp 808 NSW

Däck: Continental GP TT LTD, 25mm

Växelgrupp: Shimano Dura Ace Di2

Sadel: Fizik Arione K3

 

Vikt: 8,0kg

 

Pris: 97 799kr

 

En likadan cykel kan du köpa på Canyon.se. Det finns även andra varianter av denna modell. Övriga varianter har lite enklare utrustning och kostar lite mindre. Instegsmodellen för Speedmax-serien är utrustad med Ultegra Di2 och ligger på 56 599kr.

canyon-speedmax-cf-slx-ltd-2016-1

canyon-speedmax-cf-slx-ltd-2016-3

canyon-speedmax-cf-slx-ltd-2016-11

canyon-speedmax-cf-slx-ltd-2016-13

 

Motivationen växte fast i glädjen

För 12 år sedan fick jag min första cykel. Det var en vit/blå Crescent. Mina vänner fick mopeder. För det var det året då vi alla fyllde 15 år. En moped fanns inte i min världsbild. Jag ville bara cykla. Och jag hade satt upp ett mål för min första vecka. 100km om dagen i en vecka.
Jag löste det i 5 dagar. Men efter över 500km kom jag knappt upp ur sängen. Jag var ju nybörjare. Och jag hade inte direkt vett nog att cykla lugnt.

Veckorna innan jag fick cykeln hade jag bakat bröd och fryst in. För jag hade läst att vitt bröd var bra under cykelturerna. Så i min ryggficka bar jag alltid med en fralla som jag åt efter 50km. Jag väggade alltid.

Mjörn runt 2004, Andreas Lindén Sverige

Det ser kanske inte ut så. Men de här fågelbenen snittade 38km/h i 100km den här dagen.

Tidigare hade jag varit lagidrottare. Begränsad av lagets träningstider ishallens öppettider. Jag hade därför kompletterat ishockeyträningen med att spela innebandy i två lag. Min egen åldersgrupp och J18. Vissa dagar kunde jag först träna ishockey, sedan innebandy med det ena laget följt av innebandy med det andra laget. Vissa utomstående uttryckte sig som att jag skulle gå av på mitten av all träning. Men det var inte svårt att se att det var jag själv som gjorde det jag älskade. Och mina underbara föräldrar gjorde allt de kunde för att hjälpa mig att göra just det.

När jag fått cykeln bestämde jag mig för att bli bäst. Jag tävlade. Men jag kom sist. Sedan tävlade jag två gånger till. Den tredje gången attackerade jag i roten av en ås i Skåne. Jag körde ifrån övriga och vann solo. Efter det har jag aldrig lyckats bli så glad någon mer gång. Jag hade äntligen hittat sporten jag älskade. Och jag hade blivit så bra som jag hoppats.

Andreas Lindén vinner Götalandsmästerskapen 2005

Efter ett år åkte jag på mitt första landslagsläger. Det brann i mina ögon av motivation. Jag satt med långt fram. Väntade på backar, kullersten, attacker och kantvind. Men istället hamnade jag bakom en vurpa där jag vred sönder framhjulet. Servicebilen låg precis framför kvastbilen (den sista bilen i karavanen som tvingar cyklisterna som passeras till DNF). När jag fått mitt hjul stod kvastbilen och väntade bakom. Med min egen servicebil bakom kvastbilen och ett par vilt trampande ben tvingades jag bryta efter 8 kilometer på det fyra dagar långa etapploppets första etapp.

U-23 VM Andreas Lindén

Jag har egentligen aldrig tappat min motivation till träning och tävling. Den har växt fast i mig. Efter att jag varit skadad mycket de senaste åren har jag varit motiverad. Jag har bara saknat träningen och tävlingarna. Det är så jag känner just nu efter att jag varit skadad i 9 veckor. Jag saknar bergen. Helst vill jag bara kasta mig ut på min tempocykel, snitta 35km/h på en 180km lång runda över både Llucc, Piggen och Soller.
Sist jag cyklade. I söndags, då jag egentligen bara skulle testa foten. Började jag snyfta på strandpromenaden. Av glädje. För det var så skönt att cykla. Att blåsa förbi katedralen i 44km/h. Att se svetten droppa i den 33-gradiga hettan uppför Coll de sa Creu. Att flyga utför serpentinerna på baksidan med vyn över Calvia. Att vägra vända hemåt.

Sedan fick jag ont i foten.

Men jag fortsätter att blicka framåt. Jag väntar på att foten ska läka. Så att jag kan träna igen. För det är så jag lever mitt liv. Jag tränar.

alcanada-linden-6

 

Ställer in årets huvudmål, Challenge Roth

Jag måste tyvärr ställa in mitt deltagande i Challenge Roth. Min skada är under kontroll men behöver mer tid. Jag hinner förmodligen komma igång och skulle antagligen lyckas ta mig igenom Challenge Roth. Men jag vill inte göra 8:35. Jag hade siktat betydligt snabbare än så. Den formen kommer jag dock inte att hitta. Däremot hade jag den kapaciteten innan jag skadade mig. Plantar Fasciit är en seg skada att bli av med. Jag hoppas att jag nu hittat rätt hjälp och metod för att slippa fler skador från mina värdelösa fötter. Vanligtvis kommer triathleters skador uppifrån och ner. Mina skador kommer allihopa från mina fötter.

Under mitt sista cykelpass innan jag insåg att fotskadad påverkats så starkt av just cykling var jag riktigt stark. Jag skulle köra 180km i IM-fart. Min tanke var att hålla ca 300w. Under Kalmar Ironman höll jag 252w i snitt och hade 41km/h i snitt. Under detta passet höll jag 310w i snitt i över 2 timmar och nästan 90km. Det gav mig dock bara strax över 42km/h i snitt. Men det var en del trafik som påverkade farten. Jag är osäker på om jag hade orkat hålla 310w i snitt under 180km. Än mer osäker på ifall jag hade löst löpningen efteråt. Enligt min puls – ja. Enligt min känsla – ja. Men av min erfarenhet – nej. Då hade jag dock tre månader kvar till Challenge Roth.

Nu har jag bara en månad kvar till Challenge Roth. Det är för lite för att bygga en formtopp. Visserligen var det precis så mycket tid jag hade till Kalmar Ironman. Men jag vill inte åka dit för att göra ett liknande resultat igen.

Det är inte förkrossande även om det sitter lappar och bilder på tidigare segrare/effektfiler/Raelert på min vägg i mitt cykelrum/kontor. Jag får bara ställa om mitt fokus. Det har jag gjort så många gånger att jag vet hur jag ska göra.

Istället skjuter jag upp min säsongsstart. Köpenhamn Ironman ligger risigt till. Eventuellt kan jag köra ifall jag är igång om två veckor. Är jag inte det kommer jag att tävla över hösten/vintern istället. Mitt coachande gör att jag kan vara var som helst, när som helst, hur länge som helst. Nästan.

Några Ironman-tävlingar som kan vara aktuella är: Ironman Mallorca (redan planerad), Ironman Taiwan, Ironman Malaysia, Ironman Arizona (preliminärt planerad) och Ironman Western Australia.
Några halv-Ironman som kan vara aktuella är: Half Challenge Peguera, IM 70.3 Panama, IM 70.3 Sydafrika.

Jag väljer bara några få av dem. Eventuellt blir det alltså en del resande. Men det är inte så mycket att göra åt.

Det jag ser fram emot mest nu är Ironman Kalmar 2017. Jag kommer definitivt köra. Visst går det att cykla på 4:15 där? Jag tror det.

portocolom-2016-20

 

Jag borde varit där

Förra söndagen, för 11 dagar sedan, började Simon cykla söderut mot Smygehuk från Treriksröset. Det är 2200km. Många har cyklat sträckan förut. Men Simon ska cykla den helt utan energiintag. Det är den mest utmanande utmaningen jag kan föreställa mig!

13410800_10209937727379832_1098164035_o

Simon var med mig på Superklassikern. Jag är än idag säker på att jag inte hade klarat det utan honom. Han hade kunnat ersättas rent praktiskt då han körde för långsamt, hade sämre lokalsinne än en nyfödd och överkokade all pasta. Men som mentalt stöd var han oersättlig. Jag hade ont i magen av en magkatarr. En självförvållad sådan som jag fått av stress och oro inför loppet. Inte för den fysiska biten, utan för den praktiska. Det gigantiska tidspussel som jag hade pusslat ihop själv med pengar jag ännu inte hade fått.
Simon såg det, pratade med mig och övertygade mig om att allt skulle fungera. Han styrde upp allt. Och det han inte lyckades styra upp fick han mig att inte oroa mig för. Han var ovärderlig.

Nu hade Simon behövt mig. Men jag är inte där.

Superklassikern planering med Simon Gustavsson & Andreas Lindén

Simon har mer motivation för utmaningen än jag tror att jag någonsin haft för något. För jag vet hur tufft det är att cykla utan energiintag i några timmar. Men Simon ska göra det i två veckor. Genom 2200km.
Detta har han funderat på i flera år. Grunden i Simon syfte är dels hans intresse för utmaningar och dels hans intresse för energi i samband med fysisk aktivitet. Han har räknat ut att detta går. Men jag tror att den enda som kan klara det är just Simon. Inte pga hans kunskap eller hans fysik. Det går att ge någon annan kunskap och råd. Andra har kanske bättre fysik. Men ingen har den här motivationen och de här förberedelserna.

Simon Gustavsson, Sverigetrampet

Jag har sett stiligare cyklister. Men för att cykla genom Sverige utan energiintag är det inte fokus på stil. Simon vet vad som krävs. Det verkar som att 23kg övervikt, stödstrumpor och ett hemmabyggt tempostyre är en del av receptet.

Nu är Simon nästan mellan våra två stora sjöar, Vänern och Vättern. Han har cyklat norrifrån. Det innebär att han ”nästan är framme”. Men den sista biten kommer vara så vansinnigt tuff. Tuffare än det han redan gjort. Trots att han cyklat över 1500km och har mindre än 700km kvar. Jag vet själv hur tufft det är och hur lätt det tar stopp trots att man nästan är framme. Jag bröt Sverigeloppet pga en nervskada 2012 efter att ha cyklat från Smygehuk till Gällivare på 72 timmar. Gott om tid till mitt tidsmål på 100 timmar och inte särskilt mycket distans.

Simon har inga allvarliga skadebekymmer. Men det finns förstås annat som gör det väldigt tufft för honom. Han börjar få ont om bränsle. Fettmassan försvinner snabbt. Pauserna blir mer frekventa. De mentala utmaningarna brantar till. Och trots att han närmar sig Sveriges sydligaste punkt så kommer den återstående sträckan att kännas allt mer avlägsen i den totala trötthet han upplever.

13441712_10209937731539936_728847251_o

För alla runt omkring blir det mer och mer självklart att han kommer att klara det. Han närmar ju sig. Men det behöver inte vara självklart för Simon. Han är utmattad och behöver allt stöd han kan få. Jag inbillar mig att han hade behövt mig. Att om jag cyklat vid hans sida hade han inte kunnat bryta, skada sig eller köra vilse. Att jag hade kunnat göra det som han gjorde för mig. När han gick från en bekant till en av mina allra bästa vänner.
Det gör ont i bröstet när jag tänker på att jag inte är där. Men i egenskap av min tränare så har han rentav förbjudit mig att följa med. Jag kan inte axla ansvaret, planera eller ens cykla med honom. Allt det där som han gav till mig, trots att vi bara var bekanta. Det enda jag nu kan ge honom är mitt förtroende. Berätta för honom att jag själv inte ens kan föreställa mig att ta mig an utmaningen. Att jag inte kan förstå hur man kan komma 1500km utan energiintag. I alla fall inte i praktiken. Att jag absolut inte kan se mig själv klara en sådan utmaning. Men att jag kan se honom klara det. Och att jag önskar att jag hade cyklat bredvid och sett honom brinna för det. För den motivationen, drivkraften han känner är så oerhört imponerande. Det är därför han lyckas som företagare, vän, sambo, människa och idrottsman. Han ger sig inte. Och det smittar av sig på alla runt honom. Det gör alla kring honom till bättre människor och honom själv till en hjälte utan att han förstår det.

13460792_10209937733819993_2051442486_o

Jag kan inte vara där. Men både jag och ni kan hjälpa honom. Vi kan ge honom det stöd han behöver. Fråga honom, lyssna på honom och försöka låna lite av hans motivation. Han svämmar över av det. Det är så lätt för oss att heja på honom. Han får alla hejarrop och meddelanden upplästa för sig av Tommy. Jag vet att han älskar det. Kanske klarar han det ändå. Kanske inte. Kanske gör stödet den avgörande skillnaden. Så hjälp mig nu att heja på honom!

Supporta och följ Simon på Sverigetrampets FB-sida.

Läs ännu mer om Simon och Sverigetrampet på hemsidan.

Jag är bäst

 

Det var ett nödvändigt tankesätt som andra kanske skulle se som en lögn. Men jag var idrottare. Därför kallades det för inställning. Och jag hade en bra inställning.

Tanken slog mig under Portocolom Triathlon för en månad sedan. Segraren Michael Van Cleven var nog egentligen inte starkast. Men han var bäst. För han vann. När vi andra kom ikapp honom hade vi kraft att cykla ifrån honom. Men tempot stannade av något. Ingen av oss var ju bäst. Så vem skulle hålla uppe tempot nu? Innan någon tog initiativ var Van Cleven ikapp oss igen. Han ryckte ifrån oss övriga utan att någon svarade. För det var väntat. Han vann ju året innan i stor stil. Då var han rentav överlägsen.

Efter loppet var jag övertygad om att segraren inte för dagen var starkast utan bara bäst. Han hade vågat rycka för att han förväntades göra så. Han har ett mycket bra team bakom sig med flera bra triathleter. De förväntas prestera på den nivån. Han vågade därför ge allt han hade utan att tänka på att spara sig. När chansen gavs så tog han för sig och vann loppet. Vi andra avvaktade.

Det var aldrig aktuellt för mig att springa då jag hade plantar fasciit. Men jag är ändå irriterad för att jag inte gick med i rycket. Eller för att jag inte ryckte själv. Jag väntade för länge innan jag började jaga och ta in tid. För jag såg mig inte som bäst. Inte heller som ”bäst, men inte just nu”. Det var inte min roll under tävlingsdagens spektakel.

Under Kalmar Ironman gjorde jag samma misstag. Istället för att springa ifrån David och försöka gå ifatt KJ så väntade jag. Osäker på min kapacitet. Osäker på min roll i sammanhanget. Jag väntade för länge med att öka. Och när jag väl ökade insåg jag hur mycket krafter jag hade kvar. ironman-kalmar-2015-2-10

När jag var cyklist gjorde jag inte så. Jag såg alltid mig själv som bäst. I nästan alla lopp och sammanhang såg jag mig som den starkaste och smartaste cyklisten. Det var därför jag var loss med Kyrienka och Saramotins var och varannan dag under Scandinavian Week. Trots att jag bara var junior men hade fått tillåtelse att köra i elitklassen. Jag tyckte att jag var bäst. Därför var det självklart att köra som jag gjorde. Utan en tanke på att jag kunde bli trött. Utan rädsla för mjölksyra. När jag väl var trött så var jag övertygad om att de andra var tröttare. Därför vågade jag attackera när jag var som tröttast med 2 slag kvar till maxpuls.

Det var i bristen på denna insikt som jag bara blev 10a i Fleche de Sud, min första proffstävling i Luxemburg 2008. Jag vågade inte gå med när Tejay Van Garderen och Marcel Wyss stack. För jag hade bara hört om hur starka de var och hur brant den sista backen var. Väl i den sista backen körde jag nästan ikapp utbrytargruppen från klungan. Men det enda jag kunde tänka på var hur pigg jag var när utbrytningen stack iväg. Hur perfekt jag hade suttit i klungan. Och att jag hade haft alla möjligheter i världen att gå med dem.

Ringerike, Andreas Lindén, Team Capinordic

Jag är väl medveten om att jag oftast inte har varit bäst när jag övertygat mig själv om det. Men mina resultat har varit bland de bästa när jag gjort så. Och de gånger jag varit ödmjuk i mina tankar har jag förkastat placeringar. Det finns egentligen inget jag ångrar så mycket som de gånger då jag varit för feg. Då jag tänkt på branta backar och starka motståndare istället för att se mig själv som oövervinnerlig.

Därför sitter jag på min terrass, snorig och skadad, och tittar på min cykel. Och försöker intala mig om att jag är bäst. För oavsett hur det går så kommer det inte vara något jag ångrar i framtiden.

portocolom-2016-29

Jag kommer alltid att vara cyklist

Jag började med cykling sent som 15-åring. Istället för en moppe fick jag en racercykel när jag skulle fylla 15 år. Mina föräldrar var så positiva till den viljan att jag fick min cykel 3 månader innan min födelsedag. Sedan såg de inte mig på hela sommaren.

Under mitt första pass med klubben fick jag slita hela vägen. Jag satt med vatten i flaskorna, hade med mig en fralla och mörk choklad som energi och trodde att trädgårdshandskarna jag lånat av pappa skulle räcka i vinterkylan. När jag hade brist på energi efter tre timmar försökte jag äta en bit choklad i farten. Men jag tappade trädgårdshandsken, stannade och blev avhängd. Jag tror ingen ens märkte att jag försvann.

Andreas Lindén, vintern 2005 Borås

Min första tävling några månader senare var i Tranemo. DM i tempo. Vi var inte så många startande och det var inte särskilt långt. Jag kom sist med råge. Över 1,5 minut efter killen som var näst sist. Alla som träffade mig efteråt sa åt mig ”ge inte upp”. Men det hade jag inte riktigt tänkt. Jag siktade på att bli cykelproffs. En målbild som alla runt omkring mig försökte tona ner. Det fanns stor risk att jag skulle bli besviken. Och de ville skydda mig.

Tre tävlingar  med nästan lika dåligt resultat senare var det dags för Götalandsmästerskapen. Först i tempolopp och dagen efter linjelopp. Jag överraskade på tempoloppet genom att inte bli sist. På linjeloppet attackerade jag i roten av backen med 5km kvar till mål och lyckades hålla undan med 30s för att ta min första seger i en cykeltävling. Under min fjärde tävlingshelg.

Andreas Lindén vinner Götalandsmästerskapen 2005

Jag var så glad att jag inte trodde det var sant. Men när segern väl sjönk in började jag titta i resultatlistan. Hade jag inte kunnat cykla ifrån dem med mer tid?

Till året efter gick jag upp en åldersklass. Jag tog en plats i landslaget. Blev ännu ett år äldre. Vann SM två gånger och låg 10a på världsrankingen för 17/18-åringar innan VM i augusti. Gick upp till elitklassen. Vann där också. Placerade mig bra internationellt. Och blev bara bättre och bättre.

Etappseger i Niedersachen Rundfahrt

2008 skrev jag kontrakt med det danska Continental-laget Capinordic.

Jag var fantastiskt stark efter träningen jag gjort under hösten. Bara backintervaller. Varvat med något rullpass och lättare distanspass då och då. På lagets första samling körde vi några ”race intervals” där jag var snabbast. Och min tävlingsplanering skrevs om så att jag skulle få tävla hela tiden istället för ganska sällan. Jag fick åka med Team Saxobank på läger. Hela lägret var som ett etapplopp för oss provcyklister (stagiare). Vi behövde visa hur bra vi var varje dag. I 11 dagar var jag hur stark som helst. Vi parades ihop två och två under lägret, baserat på W/kg. Jag parades då ihop med Jakob Fuglsang.

Nästan direkt efter lägret med Saxobank åkte jag iväg på Capinordics egna läger. 4 veckor på Mallorca stod på agendan. Jag behövde inte längre visa hur bra jag var varje dag. Men jag var redan sliten. Och värre blev det.

Efter vårt träningsläger började jag tävla. Helg efter helg. Redan på första etappen under den första tävlingen var jag sliten. Dagen innan hade varit en resdag. Upp 04:00. Framme 19:30. Ut och cykla ett varv på banan och sedan middag. Efter den sista etappen fick jag åka från hotellet kl 01:30 på natten. Jag hade inte presterat bra där och skulle få svårt att göra det framöver också. Enda undantaget var Liege-Bastogne-Liege för U23-cyklister. Då hade jag blivit sjuk och missat en tävling. På så vis fick jag 2,5 veckors återhämtning.Team Capinordic

Direkt efter Liege-Bastogne-Liege hoppade vi in i bilen och körde till Danmark. Vi var framme efter midnatt och skulle upp alldeles för tidigt. Jag bröt efter en tredjedel av tävlingen. Efter att jag bröt blev jag utskälld av en massör framför TV-teamet. Han tyckte att jag var lat och egoistisk som bröt ”bara för att jag vunnit en massa pengar dagen innan”.

Tidigt i min cykelkarriär fick jag en överdos av cykelsporten. Jag insåg att jag inte skulle kunna leva på det viset. Att inte kunna få bestämma själv. Det passade säkert de flesta andra. Men det var ingenting för mig. Jag älskade att cykla och att cykeltävla. Men jag visste att det inte räckte med den kärleken. Jag skulle inte kunna leva med cykelsporten.

Jag hade ett tvåårskontrakt med Capinordic. Och jag hade inga som helst planer på att hoppa av det. Men finanskrisen kom. Och vår huvudsponsor gick i konkurs. Det slutade med att laget lades ner sent på hösten. Jag var på väg till Frankrike ett tag för att börja om igen. Men jag skadade mig innan jag skulle åka. Och egentligen så ville jag aldrig riktigt åka dit.

Team Capinordic

Det har hänt mycket under de senaste sex åren. Jag har velat hit och dit med vad jag vill göra men fastnade 2012 för triathlon. Sedan dess har jag också tränat triathlon. Trots det känner jag nu att jag är bättre cyklist än jag någonsin har varit. Oavsett om jag väljer att mäta det i tider, watt, hastighet, watt per kilo eller annat.

Jag vet att jag hade varit tillräckligt bra för att fortsätta att leva på cykelsporten. Det grämer mig lite. Samtidigt älskar jag det jag gör just nu. Cykelsporten hänger kvar som en gammal kärlek jag lite för tidigt valde att bryta upp ifrån.

Plantar Fasciit av cykling

Jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna skada hålfoten av för mycket cykling. Det hade nog ingen annan runt omkring mig heller. Men efter ett byte till ett par styvare cykelsulor fick jag efter några veckor ont i hälen. Inte under cyklingen utan under löpningen. Viktigt i detta fall var att min löpning var kraftigt reducerad sedan tidigare. Jag sprang endast 40km lätt per vecka i 2 veckor istället för mer normala 60-80km per vecka. Inte heller sprang jag snabbt någon gång under perioden då jag hade full fokus på cykling/simning.

portocolom-2016-28

Eftersom jag inte kunde koppla ihop smärtan till någon löprelaterad skada så trodde jag inte att det var någon fara. Ibland smärtar det lite någonstans i kroppen utan anledning. Det försvinner då lika snabbt som det kommer. Men detta försvann inte utan blev värre och värre. Dock blev det aldrig riktigt illa någon gång. Jag höll det långt ifrån vad som kunde bli riskabelt. Det var därför väldigt genomtänkt att inte avsluta löpningen i Portocolom International Triathlon.

portocolom-2016-21

Nu i efterhand ser jag samband som lett till detta. Efter sulbytet upplevde jag en viss trötthet i mina hålfötter efter långa/tuffa cykelpass. Jag fick aldrig kramp men kände att jag kunde närma mig krampkänning emellanåt.
Problemet i grunden är egentligen mina hålfötter. Jag är plattfotad och har egentligen ingen markant hålfot. Det har lett till många bekymmer med skor och skador under de senaste åren. Nästan allt skulle jag egentligen kunna koppla ihop med mina fötter.

Sulorna i sig är inte dåliga. De är bättre än mina nuvarande. Problemet var att de nya sulorna var mycket styvare. Därför fick jag en hårdare belastning i min hålfot varje tramptag. Antagligen är det mina intensiva intervaller som lett till skadan. Jag hade inte skadat mig av enbart intervallerna. Men heller inte enbart av sulorna.
Jag kommer i höst att trappa upp igen och använda de styvare sulorna så att de fungerar till nästa år. Allra helst hoppas jag kunna ordna ett par specialbeställda cykelskor som jag kan använda utan problem. Idag finns det inte ett enda par cykelskor som passar mig utan en ordentlig modifiering.

portocolom-2016-26