Varje idrott jag har utövat har för mig varit en passion. En förälskelse som inte liknar något annat. För varje idrott som jag slutar med skapas ett tomrum inom mig. Hålet efter triathlon blev större än vad jag kunde hålla tillbaka. Därför satsar jag nu på triathlon istället för cykel.
Samtidigt blir hålet för cykel stort. Jag tränar lika mycket cykel som förut. Men jag saknar proffslivet. Jag saknar resorna, tävlingarna, Rasmus, Fredrik, Lucas, Tom, cyklarna, äventyret, det enkelspåriga livet, Liege-Bastogne-Liege, en månad på Mallorca, autografjägare, rakade ben, danska och klungspurter.
När jag var proffs trivdes jag inte särskilt bra. Få proffslag har det bättre än vad Capinordic erbjöd. Men jag trivdes inte med livet som proffs.
Nu saknar jag Ski of Sweden. Att åka skidor mitt i ingenstans under månsken med riktning norrut var grymt kul. Därför ska jag göra det igen.
Superklassikern var något av det roligaste jag gjort. Känslan av att vara så extremt genomtränad och uthållig är exceptionell. Den enda känslan som kan mäta sig är känslan av att bli så fruktansvärt trött. Gemenskapen innan, under och efter är obetalbar, både på Superklassikern och Ski of Sweden. Få saker för vänner mer samman än svåra utmaningar.
Jag saknar Emil och de andra från Superklassikern
När jag var i de yngre tonåren höll jag på med ishockey och innebandy. Det går inte en dag utan att jag saknar de idrotterna. Jag var riktigt duktig men tröttnade på lagidrott i allmänhet. Ofta drömmer jag på nätterna om hur jag spelar ishockey eller gör mål i innebandy.
Jag önskar att jag kunde göra allt. Men jag hinner inte. Då skulle jag träna 24/7.
Dessbättre är ”saknad” ett felaktigt uttryck. Jag älskar allt jag har gjort och gör. Hela tiden gör jag det jag vill göra. Saknad blir min pseudonym för gången kärlek.