För andra gången har jag lyckats coacha någon närstående till ordentliga framsteg på kort tid. Denna gången var det Idas tur att göra ett ordentligt framsteg. Hon har förbättrat sin kondition något oerhört de senaste veckorna.
Vi flyttade till Santa Ponsa för en månad sedan. Efter någon vecka lät jag henne testspringa ”Stap”, trappan som går uppför berget i byn bredvid. Hon sprang då på 5 min och 50 sek. På toppen var hon helt slut och orkade inte gå ner igen. Igår klarade hon samma trappa på 5 min och 13 sek. Utan att räkna alltför mycket inser ni nog att den förbättringen är grym!
Träningen hon utfört är 3-4 löppass i veckan. Varje pass har varit runt 30 min långa. Hon har fått varva lugna pass med hårda intervallpass. Utöver dessa pass har vi sprungit/gått två riktigt långa pass på 3-4 timmar. När hon har kört intervaller har jag sprungit bredvid och pushat henne, både psykiskt och rent fysiskt. När det varit uppför har hon sprungit på och när det varit platt/nerför har hon tagit det lugnt. I och med att jag varit med har jag kunnat se hennes puls och ansträngning. Därför har hon helt enkelt sprungit på när jag tyckt att det varit lämpligt.
För exakt ett år sedan tränade jag upp min bror till att köra Vasaloppet på 7:50h i dåligt före och med bara 3 månaders konditionsträning innan. Och då 3 månaders konditionsträning totalt i sitt liv. Personer som står en nära är alltid svårast att coacha. Syskon är svåra, flickvän/fru/sambo är ännu svårare. Absolut svårast är föräldrar. Hur omoraliskt det än låter behöver en tränare tyvärr ofta vara en auktoritet för att få människor att lyssna. Att vara en auktoritet för närstående är inte omöjligt men ofta olämpligt. Detta är inte bara min egen erfarenhet utan delas av många andra personliga tränare som jag diskuterat med. Det finns personer som kan tränas av någon utan att denna personen behöver vara en auktoritet. Dessa personer känner till din kunskap och känner förtroende för dig som person. De vet att du hjälper dem och ser motivation i att utvecklas utan någon press från tränare.
Ida bestämde sig för att snart klara 5 minutergränsen uppför trappan. Jonathan bestämde sig i målgången att köra Vasaloppet året efter. Båda två har gått från helt otränade och omotiverade (till träning) till att själva sätta upp mål och arbeta inför dem. Jag är riktigt stolt över deras framsteg!
En snabb tjej.
Andreas,
Det är härligt att se en yngre man växa i sin person, forma sitt liv och sina relationer, arbeta för sina drömmar och våga ta steget att stå på egna ben.
Ett bra sätt att lära sig mer om sig själv och de man hjälper oavsett om det är som vän, förälder, arbetskamrat, tränare eller doktor är att alltid arbeta enligt Kirkegaard:
”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där”
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.
(Sören Kierkegaard)
Det är bra sagt av Sören och han har delvis rätt i det. Problemet är bara att Sören var filosof, inte tränare. Vad som är moraliskt och vad som är verklighet stämmer inte alltid överens med varandra. Evolutionen har format människan efter överlevnad. Inte efter moraliska principer.
Barn lyssnar på sina föräldrar. Yngre lyssnar på äldre. Nybörjare lyssnar på erfarna. Att vända på något sådant är svårt. Det är lätt att följa en vana och tradition. För att bryta det vanliga mönstret krävs eftertanke och insikt. En relation utgörs av två människor. Oavsett hur den ena människan beter sig går det inte om den andra vägrar.
Att härska är en auktoritär egenskap. Auktoritär och auktoritet är ej synonymt. En auktoritet kan hjälpa människor, med ödmjukhet, med kunskap och med ett varmt hjärta. Det är just därför som en auktoritet får människor att lyssna.
Kirkegaard glömmer också att människor är olika. Dels på grund av arv, dels på grund av gener. En människa uppfostrad genom hårda ord under auktoritärliknande förhållanden lyssnar mer på någon som är auktoritär. Någon som däremot uppfostrats av förebilder och hjälpande händer lyssnar på en auktoritet.
Bra text förövrigt. Och bra feedback på det jag skrev. Tack! =)