Min vackra hälft

Utåt sett verkar mitt liv handla om träning och njutning på Mallorca. Visst är det en stor del. Men jag skriver inte om allt. Min idrott är min hobby och mitt arbete. Det är mitt största intresse och även det som intresserar andra mest. Men för mina nära vänner berättar jag att kärlek och närhet är den starkaste kryddan i mitt liv. Det har alltid varit så och kommer så att förbli.

Ida var den vackraste människa jag sett. Hon var annorlunda. På ett bra sätt. Hon hade ett unikt utseende och var framåt. Inte bara socialt driven utan även ambitiös. Ovanstående fick jag för mig efter att jag sett henne en gång. Jag bestämde mig då för att ta reda på mer.

Jag berättade för Ida att jag spelade gitarr i ett band. Vi skulle spela ihop tisdagen efter. Självklart behövde vi en sångerska. Eftersom jag hört att Ida var en fantastisk sångerska passade hon utmärkt. En liten detalj i sammanhanget var dock att det inte fanns något band. Det berättade jag dock inte. På tisdagen sa jag bara att de andra inte kunde komma. Jag och Ida fick därför repa på egen hand. Vi höll på i många timmar. Spelade, pratade, skrattade, spelade, skrattade och pratade.

Ida förstod nog ganska snabbt att det inte fanns något band trots att jag länge hävdade dess existens. Efter en underbar kväll blev enmansbandet en duo. En oskiljbar duo.

Jag och Ida är väldigt lika. Men vi gör helt olika saker. Våra värderingar och tankar är lika. De saker vi gör olika gör vi ändå gemensamt. Även om vi från början inte var intresserade av varandras intressen blev vi det ändå på grund av intresset för varandra. Det viktiga i en relation är värderingarna. Vad vi faktiskt gör säger lite om oss. Det som är mer intressant är hur vi faktiskt gör det.

Ida och jag driver vårt företag tillsammans. Vi är starkt beroende av vår prestation. Det är med pengarna vi tjänar i vårt företag som vi köper mat för. Det är också de pengarna som betalar vår hyra. Vi har ingen nämnvärd trygghet. Ingen rutin. Vi har varken säkerhet eller skyddsnät. Faller vi så faller vi. Vart vi landar vet jag inte. Men när vi landar börjar vi klättra igen. Och så länge jag får klättra med Ida är jag inte rädd. Vi är varandras trygghet i vår värld som vi själva skapar. Tillsammans.