Marginaler kan ibland avgöra större ting. I söndags skulle jag springa 3x 5km i tävlingsfart. Den första intervallen, i mycket lättlöpt terräng, gick utan problem på 16:50 min. Det är bra som tusan. Den andra gick något långsammare men också i något svårare terräng. Den tredje blev inte av alls. Istället fick jag gå hem i regnet. För under den andra intervallen tog jag ett kraftfullt steg där underlaget var lite lerigt. Jag slant något och vred till knät. Det gjorde inte ont direkt. Men efter den andra intervallen började det strama i knät. Inte illa. Men helt klart en smärta som inte borde vara där.
När jag dagen efter provade att gå gick det inte alls. Det har fungerat bra att cykla och simma. Väldigt bra till och med. Men när jag sprang idag gjorde det ont. Jag sprang över min smärttröskel men långt under min mjölksyratröskel. Knät värkte mer och mer. Till slut gick jag hem. Igen.
Min säsong har gått bra. Men jag vill avsluta säsongen fantastiskt. Jag är perfektionist. Detta är inte perfekt. I nuläget har jag tunnelseende. Det enda jag kan se är tävlingarna framöver. Jag tänker, andas och lever triathlon. Då är det svårt att växla perspektiv.
När jag känner såhär brukar Ida sätta sig tätt intill, lägga sitt huvud mot min axel och viska att jag inte ska glömma det viktigaste i livet. Närhet och kärlek. Det är vad jag alltid anser vara viktigast i mitt liv när jag inte fastnat i tävlingsperspektivet. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan Ida. Men hon är inte här. Och jag är fast i tävlingsperspektivet. Utan en genväg ut ur tunneln. Jag får helt enkelt leta på egen hand.
