Resultatet av bedrövelsens beslut

Jag satt under ett träd i Alcanada efter ett misslyckat försök att få checka ut cykeln i förtid. Arrangören ville inte lämna ut min cykel trots att jag sa att jag mådde illa. Vilket jag inte gjorde. Jag kände mig bara illa till mods och ville därifrån.

Efter några år av övervägelse, utmaningar och rastlös beslutsamhet bestämde jag mig för triathlon. Och jag valde att satsa hårt från år 2013. Det året gick fantastiskt bra även om jag aldrig fick avsluta mitt livs race i Zürich halv Ironman. Året efter, 2014, gick dåligt. Jag var sjuk länge över vintern. Sedan var jag skadad över våren och halva sommaren.
Detta året hade börjat bra. Men det var hela tiden för mycket. Jag kämpade för att gå runt, krigade mot kroppen för att bli skadefri och jobbade med min mentalitet för att behålla fokus.

I Alcudia hade jag brutit efter vad jag då trodde var dåliga förberedelser. Jag vet idag att det inte var det. Snarare var det för mycket förberedelser. Ovetandes om den egentliga orsaken ledde bedrövelsen till beslutsamhet. Det har räddat mig så många gånger. Att jag objektivt kan rädda min känslomässiga dip genom kreativitet och handlingskraft.

Jag visste att jag var tvungen att göra det på riktigt. Satsningen. Jag var tvungen att lämna entreprenörsskapet, de säkra inkomsterna och satsa. Jag var tvungen att ta ett djupt andetag i roten av backen. Men jag kunde bara hoppas att luften skulle räcka till. Vilken kraft och fart som skulle krävas visste jag. Om jag hade den kraften och farten visste jag inte.

Några månader senare vet jag att luften räckte. På toppen av backen, där jag nu befinner mig, andas jag normalt igen. Jag hade farten som krävdes. Jag hade kraften som farten krävde. Och jag hade syreupptagningsförmågan som arbetstimmarna tidigare kvävt.

Istället för att vända på varje krona kan jag spara en buffert – en trygghet. Istället för att fundera på om jag ens kan starta funderar jag på hur snabbt jag kan komma i mål. Istället för att försöka behålla mitt fokus på triathlon försöker jag styra tankarna bort från triathlon ibland.

Efter fjärdeplatsen i Ironman-debuten vände allt. Istället för att ständigt kämpa har jag fått känna på nerförsbacken. Jag har fortfarande syra i benen av ansträngningen. Men jag vet att den kommer att släppa ju längre jag rullar i nerförsbacken.
Min livsfilosofi är att jaga framtiden utan att fly samtiden. Men när samtiden dragit mig i tröjan har jag haft svårt att hålla mig vid den linjen. Istället för att jaga och vara den som styr har jag känt mig jagad och ibland ikappsprungen.

Jag kommer högst troligen att vara helt återhämtad inför Ironman Mallorca den 26 september. All fokus ligger nu i att göra det snabbt. Och bättre än i Kalmar. För det är det jag älskar. Utvecklingen. Strävan. Och att jaga. För nu är det verkligen jag som jagar.