Jag är bäst

 

Det var ett nödvändigt tankesätt som andra kanske skulle se som en lögn. Men jag var idrottare. Därför kallades det för inställning. Och jag hade en bra inställning.

Tanken slog mig under Portocolom Triathlon för en månad sedan. Segraren Michael Van Cleven var nog egentligen inte starkast. Men han var bäst. För han vann. När vi andra kom ikapp honom hade vi kraft att cykla ifrån honom. Men tempot stannade av något. Ingen av oss var ju bäst. Så vem skulle hålla uppe tempot nu? Innan någon tog initiativ var Van Cleven ikapp oss igen. Han ryckte ifrån oss övriga utan att någon svarade. För det var väntat. Han vann ju året innan i stor stil. Då var han rentav överlägsen.

Efter loppet var jag övertygad om att segraren inte för dagen var starkast utan bara bäst. Han hade vågat rycka för att han förväntades göra så. Han har ett mycket bra team bakom sig med flera bra triathleter. De förväntas prestera på den nivån. Han vågade därför ge allt han hade utan att tänka på att spara sig. När chansen gavs så tog han för sig och vann loppet. Vi andra avvaktade.

Det var aldrig aktuellt för mig att springa då jag hade plantar fasciit. Men jag är ändå irriterad för att jag inte gick med i rycket. Eller för att jag inte ryckte själv. Jag väntade för länge innan jag började jaga och ta in tid. För jag såg mig inte som bäst. Inte heller som ”bäst, men inte just nu”. Det var inte min roll under tävlingsdagens spektakel.

Under Kalmar Ironman gjorde jag samma misstag. Istället för att springa ifrån David och försöka gå ifatt KJ så väntade jag. Osäker på min kapacitet. Osäker på min roll i sammanhanget. Jag väntade för länge med att öka. Och när jag väl ökade insåg jag hur mycket krafter jag hade kvar. 

När jag var cyklist gjorde jag inte så. Jag såg alltid mig själv som bäst. I nästan alla lopp och sammanhang såg jag mig som den starkaste och smartaste cyklisten. Det var därför jag var loss med Kyrienka och Saramotins var och varannan dag under Scandinavian Week. Trots att jag bara var junior men hade fått tillåtelse att köra i elitklassen. Jag tyckte att jag var bäst. Därför var det självklart att köra som jag gjorde. Utan en tanke på att jag kunde bli trött. Utan rädsla för mjölksyra. När jag väl var trött så var jag övertygad om att de andra var tröttare. Därför vågade jag attackera när jag var som tröttast med 2 slag kvar till maxpuls.

Det var i bristen på denna insikt som jag bara blev 10a i Fleche de Sud, min första proffstävling i Luxemburg 2008. Jag vågade inte gå med när Tejay Van Garderen och Marcel Wyss stack. För jag hade bara hört om hur starka de var och hur brant den sista backen var. Väl i den sista backen körde jag nästan ikapp utbrytargruppen från klungan. Men det enda jag kunde tänka på var hur pigg jag var när utbrytningen stack iväg. Hur perfekt jag hade suttit i klungan. Och att jag hade haft alla möjligheter i världen att gå med dem.

Jag är väl medveten om att jag oftast inte har varit bäst när jag övertygat mig själv om det. Men mina resultat har varit bland de bästa när jag gjort så. Och de gånger jag varit ödmjuk i mina tankar har jag förkastat placeringar. Det finns egentligen inget jag ångrar så mycket som de gånger då jag varit för feg. Då jag tänkt på branta backar och starka motståndare istället för att se mig själv som oövervinnerlig.

Därför sitter jag på min terrass, snorig och skadad, och tittar på min cykel. Och försöker intala mig om att jag är bäst. För oavsett hur det går så kommer det inte vara något jag ångrar i framtiden.