Mitt liv handlar inte bara om cykel. Jag är inte enkelspårig. Det finns många saker som berikar mig. Däremot är mitt liv en cykeltur. En långsamt accelererande cykeltur med miljontals vägar. Hela tiden måste jag välja om jag ska svänga höger eller vänster. Ofta väljer jag en väg som tar mig längre från mitt slutmål. Min lösning på det är inte att vända eller hitta ett nytt slutmål. Jag löser min felkörning genom att svänga rätt i nästa kurva. För oavsett hur fel jag svängt vet jag ändå vilket håll jag ska åt. Ibland vet jag bara inte exakt hur jag ska ta mig dit.
Det är detta som är tjusningen med vad jag gör. Utmaningen i att hela tiden sträva utan att tvivla är massiv. Jag tacklar inte problem genom att säga ”det löser sig”. Istället säger jag ”Jag löser det”. Att hoppas på att mitt vägval är rätt, vore naivt. Jag måste vara säker. Annars kommer jag att harva runt på samma vägar för alltid.
Viktigast av allt är dock mina två hjul. Ett fordon på två hjul kan välta. Så länge hastigheten är hög kommer inte balansen att svika. Ju snabbare det går, desto bättre balans har ett tvåhjuligt fordon. Jag befinner mig ständigt på två hjul. Min hastighet är hög. Hjulen drivs dock inte automatiskt. Det är jag själv som kämpar för att hålla hastigheten. Det är så jag vill ha det. Jag vill kämpa. Jag vill cykla snabbt.
Utan farten välter jag. Mitt liv fallerar och blir trist.
