Jag ska nu presentera mitt utomordentligt dåliga sätt att avsluta en säsong på.
Jag har lämnat min VM-plats till förfogande för någon med form.
Varför jag skriver ”med form” och inte ”bättre form” är helt enkelt att det inte fungerar för mig. Jag har sedan jag kommit tillbaka från min två veckor långa halsinfektion försökt få tillbaka formen jag hade i våras.
Vem de tar ut har jag ingen aning om. Om de tar ut någon annan vet jag inte heller. Det är upp till förbundet. Jag vill väldigt gärna se någon annan duktig U-23:a som fortfarande har energi kvar i kroppen, på plats i Mendrisio.
Min säsong 2009 började otroligt bra och jag körde riktigt bra redan från första dagen. Med Saxo Bank körde jag kanon och Bjarne hade ögonen på mig. Därefter gick det bara utför. Jag började på 100 och slutade på 0. Snittet blir 50 vilket är en halvbra eller halvdålig säsong, helt beroende på vem som ser på saken.
Jag kan ofta vara hård mot andra. Aldrig elak, men hård och ärlig. Det går inte ens att jämföra det med hur hård jag är mot mig själv.
Förtroendet för mig själv är det sista som sviker mig. När det inträffar har jag gått långt in i dimman. Självförtroendet har jag alltid haft och är en stor tillgång. Under hela säsongen, inklusive försäsongen har jag sjunkt djupt in i mjölksyrans mörker. Jag har ”tränat” 24/7. Med det menar jag att allt jag gjort ingått i planen inför VM. Jag ville inget mer än att rätta till 2008 års VM-besvikelse.
När jag inte blev uttagen blev jag grymt besviken för att jag lovat både mig själv och förbundet att jag skulle kunna min toppform jag hade under våren igen och vara med och köra för topplaceringarna.
Jag har ringt till Glenn och bett om ursäkt för att jag inte höll vad jag lovat. Ursäkten godtogs och jag fick tips om hur jag kan ändra upplägget inför nästa säsong.
Jag har pratat med många som trott på mig. Många har blivit besvikna men alla har godtagit min ursäkt.
Den enda som inte accepterat min ursäkt, är jag själv.
På det psykiska planet har jag förberett mig minst lika mycket som på det fysiska. Jag har hela tiden blåst in mer självförtroende i bubblan. När den nu spruckit gör det ordentligt ont. Jag är grymt besviken på mig själv och känner just nu inte för att göra någonting.
Ni som stöttat mig och fortfarande stöttar mig ska ha ett underbart, varmt tack. Det är i motvinden man behöver stödet. I medvind snurrar hjulen av sig själva.
Jag begär inte att alla ska förstå mig.
Ni som väljer att inte förstå är välkomna att sparka på mig som redan ligger.
Härmed avslutar jag 2009 års säsong med en bortblåst flagga och avbruten stång.