Mitt liv som omänsklig

En eftermiddag för många år sedan fick jag frågan av mina vänner om jag skulle ut och cykelträna samma dag. Det var en fredag och jag hade tränat varje dag hela veckan. Jag visste inte hur jag skulle träna. Men jag gjorde så gott jag kunde. Och jag hade hört att man skulle ha en vilodag i veckan. Därför hade jag alltid min vilodag på fredagar. Jag svarade ”Nej, jag har vilodag på fredagar.”. Mina vänner skrattade högt och länge. Jag var från en annan planet.

På måndagen pratade de om hur de fortfarande var bakfulla efter helgen. Att en av deras äldre bröder skaffat sprit. Och att festen blev sådär perfekt. Själv var jag inte bjuden. Jag var vän med dem. De hade på något sätt accepterat mig men kunde inte respektera mig. De antog också att det var jag som var konstig eftersom de var fler som gjorde likadant som de själva. Gruppen bestämde. Och gruppen hade alltid rätt.

Det var någon gång under den här tiden som det förändrades. Flera år innan någon av oss fick handla på systemet. Då jag fortfarande cyklade i trädgårdshandskar och tennissockar. De vänner som jag haft som lekkamrater i yngre år blev främlingar. Leken var vad vi hade haft gemensamt. Men när vi började prata och förstå vilka vi verkligen var kom jag ifrån dem alla.

Nuförtiden får jag gång på gång höra att jag är omänskligt vältränad. Att mina utmaningar är galna. Ibland rentav idiotiska. Min träningsmängd går inte att motivera. Och att jag ”missar så mycket”.
Visst skiljer jag mig helt klart från mängden. Men utmaningar grundade och planerade utifrån motivation är alltid individuella och därmed olika. Att kalla något så viktigt som mina drömmar och mål, för idiotiskt, är riktigt elakt. Orden kanske inte är illa menade. Kanske är det bara lite korkat sagt. Men man ansvarar själv för sina ord. I slutändan är det resultatet av orden som räknas. Och om orden sårar är det elakt. De sårade dock inte mig. Jag var ju från en annan planet.

Men egentligen. Det enda jag gör är att aktivera mig lite mer och drömma lite annorlunda än andra. Jag gör egentligen det människan är skapt för. Fast jag gör det väldigt mycket. Kanske fem gånger så mycket som genomsnittet.
Det anses inte konstigt att köra bil fem gånger så mycket som genomsnittet. Eller att dricka alkohol fem gånger mer än genomsnittet. Eller röka fem gånger mer än genomsnitt.

Är det jag som är omänsklig? Kan det inte vara bilkörningen, alkoholintaget, rökningen och genomsnittets låga träningsdos som är omänskligt?

Jag ifrågasätter inte individen särskilt mycket. Vi människor är flockdjur. Om alla andra runt omkring oss gör på ett visst sätt gör vi själva likadant. De flesta i alla fall. Förutom vi som är från en annan planet. Jag ifrågasätter dagens samhälle.

Hur kan det vara tillåtet att röka på en uteservering när jag får böter ifall jag springer förbi i bar överkropp? Är det verkligen jag som stör allmänheten?
Hur kan någon påstå att det finns för smala och få vägar i Stockholm? Är det inte helt enkelt så att det är för mycket trafik?
Det är förbjudet att nypa sina barn i öronen men helt okej att röka med dem i bilen?
Det är viktigt att köpa ägg från frigående höns. För att de mår bättre om de får röra på sig. Men själv då?

I årskurs två var jag kär i tjejen bredvid mig i klassrummet. En dag fick hela klassen en fråga av fröken. Om man svarade ”nej” skulle man inte räcka upp handen. Om man svarade ”ja” skulle man räcka upp handen. Jag var säker på att det rätta svaret var ”ja”. Men ingen räckte upp handen, förutom tjejen bredvid. Hon var den enda som fick rätt.

Majoriteten av Sveriges befolkning är ohälsosam. Att vara ohälsosam är normaliserat. Men gruppen har fel. Det är inte jag som är omänsklig, även om jag rör på mig långt mer än jag egentligen behöver. Det är majoriteten som är omänsklig med sin överdrivna bilkörning, rökning, fryspizzor, minnesluckor av alkohol och bakissöndagar. De som strävar efter förändring, oavsett utgångsläge, är starka. Men för få. Och ibland ensamma. I vissa umgängeskretsar är man den enda som har rätt.

Att ändra sig är aldrig för sent. Men då måste man först lämna vad som idag är ”normalt”. Och stå ut med att bli ifrågasatt av gruppen som har fel.