Hopp och belägg

Jag lastade in cykeln i bilen och tog med mig Ida till Alcanada. Mallorcas bortglömda vik med söderhavsön som man bara måste simma runt men som jag aldrig rundat. Vi köpte varsin glass, pratade om oss, om våra företag, om de projekt vi driver, om de projekt som tar men inte ger.

Några mil tidigare hade jag rullat igenom de sista 40 kilometrarna av Ironman 70.3 Mallorca. Min hemmatävling. Det var den andra tävlingen på rad som gick dåligt, helt i onödan. Den första tävlingen som gick dåligt var i Sverige. Det mest onödiga då var att jag inte hade tid att åka hem i tid. Jag gav mig själv ingen chans att vänja mig vid kyla. Kylan ledde till kramp. Krampen ledde till en förlorad 2a-plats.

Jag trodde hela tiden att jag skulle bemästra SM i duathlon utmärkt. Att jag skulle kunna prestera på topp trots dåliga förberedelser. En regnskur ska inte räcka för att sänka mig. Det är inte otur. Det är dåliga förberedelser.
Jag trodde också att Alcudia 70.3 skulle gå utmärkt. Att 90km cykel skulle gå fantastiskt trots att jag bara cyklat totalt 90km på 15 dagar innan. en förlorad skruv ska inte räcka för att sänka mig. En förlorad skruv är inte otur. Det är dåliga förberedelser.

Jag hade mer hopp än belägg på mina sista tävlingar. Den balansen är inte godkänd. För en motionär räcker det oftast hela vägen då varken hoppet eller belägget är realistiskt. Det skapar en balans i slutändan ändå. För mig med proffsambitioner räcker det inte. Jag måste ha en balans. Jag känner min kropp så väl och vet vad som krävs. När balansen mellan hopp och belägg inte stämmer förlorar jag.

Den här gången hade bristen på tid lett till att jag inte hunnit laga min cykel. Visserligen hade jag försökt men insett att jag inte kunde laga den utan en specialskruv till en specialdel. Jag har en grym cykelmekaniker i Alcudia som alltid lyckas lösa allt. Men jag hade inte tid att åka dit. Jag hade en deklaration som blev lite mer invecklad än tänkt. Men framförallt fick jag bakläxa av Skatteverket att bevisa varifrån utländska inkomster kom ifrån. Något som jag absolut inte hade gjort något fel med men som tog alldeles för mycket tid och energi vid fel tillfälle.

För en normalt arbetande person är tid pengar. Även för mig som individuell idrottare är tid pengar. Och pengar är tid. Dock behöver jag gå ett steg längre och omvandla tid och pengar till förberedelse. Jag måste vara delvis entreprenör för att överleva. Men jag har varit för mycket entreprenör och för lite idrottare. Det var det jag och Ida satt och diskuterade i Alcanada över varsin Snickers-glass.

I fortsättningen kommer jag bara att coacha. Övrig tid kommer jag att vara proffs. Istället för att vara 75% entreprenör och 25% proffs ska jag vara 75% proffs, 20% coach och 5% entreprenör. Jag kommer att fortsätta skriva scheman & prata i telefon, MC-pacea adepter från min Speedmax och vara huvudcoach på våra träningsläger. Men arbetet runt omkring släpper jag. Alla projekt jag har startat men bara utfört halvdant kommer jag att lägga ner eller överlåta. Av alla timmar jag lägger ner på jobb placerar jag kanske 30% av timmarna på coaching. Ändå är det coachingen som står för 85% av min vinst (inte omsättning).

När jag avslutat alla projekt kommer jag att öppna för 2-3 coachingkunder till. Då kan jag utveckla coachingen, jobba mindre och göra bättre vinst. Det kommer troligtvis täcka den ekonomin jag ”förlorar” genom att sluta med övriga projekt. Men det kommer också att halvera (minst) min arbetsbelastning.
Jag måste bara tygla min entreprenörsådra. Alla idéer och affärsplaner som lika ofta är riktigt dåliga som riktigt bra. Idéer som jag egentligen inte hinner med. Coachingen är det bästa jag har. Det är också det jag är absolut bäst på. Både vad gäller att lägga upp program, motivera och hetsa i uppförsbackar.

Jag ska hinna med mina vänner, min gitarr, min familj, min livskamrat och mina grillkunskaper. På så vis kommer jag inte bara att bli lyckligare. Jag kommer också bli piggare och snabbare. Det enda som ska klia i mina fingrar är Umara Intend inför mina 4x4min-dagar. Som idag.

En stor del av mitt liv får för en för liten del av min tid.