Nu har jag 3 dagar kvar att njuta av den underbara tiden som heltidscyklist. Kontraktet med Capinordic går ut i årskiftet och jag har inte skrivit något nytt än. Det blir dock mer om framtiden i ett kommande inlägg om 2010. Här följer en säsongssammanfattning.

År 2009 började kanonfint då jag fick åka medd Saxobank på träningsläger i Januari. Det var lärorikt och jag gjorde defenitivt inte bort mig.

Säsongspremiären gjorde jag i Frankrike i mitten av februari. Jag hade varit hemma i snön och harvat runt på min vinter-mtb innan dess. Efter loppet fick jag sova 2,5h för att väckas klockan ett. Resan hem tog 16h. Därefter blev jag sjuk och missade etapploppet som gick 4 dagar senare, 10 mil därifrån.

Träningslägret på Mallorca med teamet var fantastiskt. Vädret var underbart och allt var perfekt. I början av april drog tävlingarna igång igen och det gick fint. Efter att jag kört starkt på lägret så fick jag tävla mycket och hårt. Varje gång fick jag vara hjälpryttare åt någon av våra äldre åkare. Det har hänt mer än en gång detta år att jag kört bort mina chanser, redan på första etappen av ett lopp, för att hjälpa någon. Etappen efter har de brutit och sen sitter jag där och försöker göra det bästa av situationen. Att vara hjälpryttare är ibland väldigt otacksamt. Men vad spelade det för roll om jag var lojal under mitt första år och väntade på mina chanser? Jag hade ju 2-årskontrakt.

De gånger jag haft chansen att köra för mig själv har jag satsat allt på ett kort men förlorat. Friskt vågat hälften vunnet. NOT. Ett försök är alltid bara ett försök. Jag önskar att jag i våras hade kastat radion åt helvete och kört för mig själv. Jag satt ibland och puttade på våra spurtare uppför backar för att de skulle flyga av i nästa backe istället. De var nöjda men jag var bara korkad.

Jag ville väldigt mycket i år. Jag skulle alltid köra bra, alltid vara i form, alltid tävla och jag tränade hela tiden då jag inte tävlade. Det blev för mycket för mig. Innan Ringerike GP som var i Juni ville våran kiropraktor skicka hem mig och inte låta mig starta. Han sa att han sällan sett en så sliten kropp och att köra ett etapplopp i det tillståndet var inte att tänka på. Jag startade ändå och körde halvbra. På kungaetappen sprängde jag mig efter att ha försökt följa Firsanovs attack. Han krossade alla den dagen och vann med 2 min. Det påminde lite om Mylegg/Elofsson bortsett från att jag bet ihop och försökte igen.

Efter detta tog jag det inte lugnt utan skulle vinna U23-SM. Efter att ha bytt cykel 2 ggr och legat mer än 3 min efter kom jag ikapp men orkade inte hänga på när förstagruppen stack i backen.

En vecka senare var det dags för EM. Jag återhämtade mig halvbra, vurpade två gånger, satsade allt på ett kort, attackerade fint men blev inkörd.

Nu var det dags för min vila som jag borde tagit för längesedan. Jag skulle ta ledigt från cykeln i en vecka och bara ta det lugnt eftersom jag var lite orolig för hur kroppen egentligen mådde. Efter att ha tagit det lugnt i en dag fick jag besked om att jag skulle till Kina och köra Tour of Quinghai Lake. Självklart tränade jag hårt inför det och skulle plocka hem en etapp. Detta förstörde resten av min säsong. Jag kom till starten som gick på 3000 möh och blev knäckt från början. Jag var sliten innan loppet började och klarade inte av den höga höjden alls. Dessutom var jag magsjuk till och från i de 3 veckorna jag var där.
När jag kom hem vägde jag 67 kg.

Två dagar efter att jag kom hem körde jag Borås GP och sedan Scandinavian Open. Jag var hur sliten som helst och satt med gråten i halsen när jag körde runt på pavén framför hemmapubliken.

Som förut bet jag ihop och försökte igen när jag på onsdagen efter körde Paris-Correze. På startlinjen fanns bl.a. Agritubel, Cofidis, Francaise de Jeux, Ag2r m.m. Jag körde starkt och höll mig långt framme. På sista etappen Blev fältet kraftigt reducerat men jag bet ihop och hade med lite rutin från franska race blivit topp 20. (Nu blev jag runt 30.)

Det blev en lång och trasslig resa hem och som ett paket på posten blev jag tvärsjuk. Kroppen var helt trasig och jag blev sängliggandes länge. Jag orkade inte ens gå till affären och handla mjölk. I tre veckor var jag sjuk i något som en doktor nu senare förklarat som svininfluensa.

Efter att ha missat VM-uttagningarna fick jag inte någon plats till loppet och blev förkrossad. Jag var nära att åka på uttagningstävlingen trots att jag hade feber. Dock tog jag mitt förnuft tillfånga och stannade kvar i sängen den helgen.

Glasrikeresan körde jag efter att ha tränat 2 panikpass. Jag punkterade bort mig från förstagruppen bak till tredje och hade allmänt oflyt. Jag var förvånansvärt stark den dagen om man bortser från att det tog 2,5h att komma igång.

Slovakien runt skulle bli en av mina sista tävlingar. Den var backig och tuff. Självklart såg jag min chans att köra bra. Det gjorde jag inte. Jag flög av i första berget men tog en genväg så jag jag sparade 4 km och var ikapp igen. Därefter gick det bättre men jag körde 100% hjälpryttare och var helt slut varje dag.

När jag kom hem blev jag uttagen till VM. Jag började träna pace för att få upp farten igen. Det gick inte.
Benen ville inte.
Hjärtat ville inte.
Min maxpuls i september var 181.
Jag orkade inte.

Jag lade ner säsongen innan VM och vilade i 6 veckor.

Jag har hört många säga att jag blivit sämre till 2009 än jag var 2008. Det är helt fel. Jag var mycket bättre. Framförallt fick jag alltid möta proffs och inte amatörer. Det blev för mycket i år för mig. Jag pressade kroppen i 4 månader till efter att kiropraktorn sagt ifrån.

Nu har jag lärt mig hur det fungerar att tävla på en hög nivå, den hårda vägen. Hade jag inte gjort några fel hade jag heller inte lärt mig något. Jag blickar nu istället framåt och tror på mig själv mer än någonsin inför 2010!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *