Landslagstruppen är nu uttagen till de två första uppdragen. Två av de tre uppdrag som vi kommer köra i år. Att vara cyklist i Sverige är hårt. Man får väldigt få tillfällen att visa upp sig internationellt.
Denna gång är jag inte med i landslagstruppen. Motiveringen är att cyklisterna som är uttagna är bättre än mig och har större chans att prestera på denna typen av lopp. Samt att jag förlorade min landslagsplats när jag tackade nej till VM förra året.
Uttagningarna har gjorts på de få tävlingar vi kört i år och på hur bra vi var förra året.
Förra året körde jag som proffs i danska Capinordic. Jag var hjälpryttare hela säsongen och körde bra. Sportcheferna var mycket nöjda, jag satt tryggt och säkert med kontrakt för 2010 tills laget gick i konkurs. Kombinationen cyklist, svensk, 19 år och proffs är en svårslagen merit.
Mitt mål under hela 2009 var att köra bra på VM. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på VM. När jag till slut blev uttagen efter att en cyklist olyckligt brutit armen så gjorde jag allt för att komma i form. Efter en redan på tok för hård säsong lade jag ner hela min själ och vakna tid på träningen. Vilket resulterade i överträning och 2 månaders vila. Jag blev tvungen att tacka nej till VM -09 på grund av överträning. Det var det tuffaste beslutet i mitt liv.
Under min korta karriär har jag kört ett 20-tal landslagsuppdrag. På dem har jag kört mycket bra på 10, misslyckats på 3, vurpat på 2, kört fantastiskt bra på 4 och tackat nej till 1. Jag har varken fuskat, varit elak, misskött mig eller moonat i teambussen. Det enda jag gjort är att ha tränat för hårt. Min vilja blev högre än min intelligens.
Den kommande vintern blev ett mentalt styrkeprov. Jag kom tillbaka upp på cykeln, tränade mer än någonsin och var motiverad upp över öronen. En knäskada stoppade mig från kontrakt med ett franskt lag och förstörde flera månaders cykelträning. För att kompensera detta tränade jag alternativt. 2-4 pass om dagen, fem dagar i veckan. Jag gick upp klockan 05:45 för att hinna simma innan skolorna lade beslag på bassängen.
Säsong 2010 kördes igång i Belgien efter att jag suttit på cykeln i några veckor. Under min andra tävlingsvecka i Belgien vann jag ett race. Jag förstod då att trenden hade vänt. Ljuset i tunneln bestod inte längre av några framhallucinerade reflexer, utan av framgång.
Det senaste loppet var en cuptävling i Ljungsbro. Vi vann tröjan och hade flera cyklister i täten. Jag körde taktiskt och offrade min egen placering för att få sämre konkurrens i täten av totala cupen. I ett vanligt lag – samarbetar man. I vårat lag, där vi är nära vänner – offrar vi oss för varandra.
Jag är självklart grymt avundsjuk på de andra som får åka i den gul-blåa dressen. Att de dessutom får åka en tävling som jag blev 11a på, trots att det var min första UCI-tävling som senior, gör inte saken lättare att tackla.
Beslutet att inte ta med mig är något som jag både respekterar och accepterar. Däremot kommer jag aldrig att förstå det.
Jag önskar de andra, som samtliga är goda vänner till mig, lycka till och välförtjänt framgång!