Livet har en sarkastisk förmåga att blåsa en på glädje när man som mest förtjänar den. Tur/otur, karma, rättvisa är ord som ett tag, vars innebörd var just ord. Dess mening hade min tålmodiga hjärna tappat förtroendet för. När man i ljusets slut bara ser en lång mörk tunnel drabbas man av klaustrofobiska utbrytningsförsök. Försök att hitta en annan väg, med ett annat färdmedel. På dessa omvägar kan man se en del vackra ting. Som den ärkeoptimisten jag utbildat mig själv att bli så kan jag njuta väldigt mycket av dessa detaljer. Det fungerar för stunden. Men.

Att fokusera på de vackra detaljerna döljer inte bristerna i helheten.

Ibland kan tillvaron kännas som en lång uppförsbacke. En backe som man trots smärta och utmattning måste besegra. Glädjelös och uppgiven kommer man ingen vart i det ändlösa motlutet. Lycka och motivation garanterar ingen framgång. Ibland kan man behöva lite medvind. För väl på toppen väntar en fantastisk utsikt över vad som komma skall. På vägen dit behöver man inte anstränga sig. Man vet vad som väntar och farten är hög. Man blir fartblind i de branta partier och uppmärksammar inga detaljer. Fokus ligger på den fantastiska helheten som, likt ett frukostleende en måndagsmorgon, kan bygga energi för en veckas motgångar.

När backen planar ut försöker vi hålla farten så länge som möjligt, inför nästa backe.

Jag befinner mig på krönet av den brantaste backen. Sakta börjar medlutet ta tag i cykeln, jag kan slappna av och njuta av den vackraste dal jag någonsin sett. Farten jag ska bygga upp utför kommer jag använda till att rulla över kommande backar.

Erfarenheten jag vunnit kommer att ta mig över eventuella berg.

Min resa har inget mål. Troligtvis vet jag inte vart jag ska förrän jag kommit dit.

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *