Jag minns, när jag skulle köra Superklassikern, att jag ofta drömde om hur jag skulle klara av det. Hur känslan kändes när jag gick över mållinjen. Inte bara på dagarna utan även på nätterna. Vissa gånger gick det snabbt. Andra gånger gick det omänskligt snabbt. Vad jag tänkte under dagen följde mig under natten.
Ett nästan klarare exempel på hur jag ibland drömt om att klara mål är när jag försökte lära mig göra ”muscle-ups”. Jag tränade på detta varje dag eftersom jag hade en skada som gjorde att jag inte kunde träna annat. Detta höll jag på med i flera månader innan jag lyckades klara en riktig muscle-up. Under dessa månader kunde jag drömma om hur jag med lätthet gjorde 35 chins och sedan gjorde lika många muscle-ups. Känslan av hur lätt det var kändes overkligt verklig.
Mina dagdrömmar ger mig någon slags besatthet av att klara mål. Utmaningarna har jag själv satt upp och när jag i drömmarna klarar dem är jag alltid ensam. Det finns ingen publik runt om mig för den viktiga känslan hittar jag i mig själv. Själva målet blir i efterhand oviktigt när jag, med kartan i hand, kan se vilken lång väg det var hit. En väg som jag aldrig avvek ifrån eller någon gång glömde. Det är också denna väg jag trippar på nu. Med lätta och spänstiga steg på väg till att springa 3 km på 8:49. Jag kommer att hitta dit. Med tålamod. Vilja. Genomtanke. Och glädje.
