Sponsorplatserna fyllda + Sponsring i mina ögon

Till 2012 har jag gjort ett grymt bra jobb med sponsorerna. Jag har färre men större sponsorer. De ger mer men får också mycket mer tillbaka. Jag har endast fem sponsorer i år varav en är mitt egna varumärke. I år kommer allt vara ruskigt snyggt, välformulerat och välskött. Jag kommer ha specialdesignade kläder, unika cyklar med mina sponsorlogotyper på samt en speciallackerad tempohjälm. Min hemsida kommer att bestå men innehållet kommer delvis att bytas ut. Uppdateringarna på densamma sker dagligen. Dessutom får jag en ny sida skapad inför sommarens event.

Min huvudsponsor är som jag tidigare nämnt Axa. Vid sidan av Axa står Canyon, som cykelsponsor, en klädsponsor (som presenteras om några veckor) samt en partner till (som också presenteras om några veckor).

Att jag lyckats få riktigt bra sponsorer i år beror på att jag arbetat annorlunda. Jag har gett mig på stora företag och letat gemensamma nämnare. Utan gemensamma värderingar kan sponsring skära sig istället. Tänk er till exempel att en förespråkare av stenålderskost är sponsrad av ett energidrycksföretag. Det rimmar inte.
Axa och jag kändes lika självklart som bruna och vaxade ben. De producerar produkter som jag gillar och som är vetenskapligt baserade. I kostdebatten håller jag hårt i kolhydraterna. Det gjorde jag innan vårt samarbete också. Att ha dem i ryggen känns självklart.

Canyon arbetar på ett sätt som jag tror på. De skippar alla mellanhänder och säljer produkter direkt till konsumenten. Genom detta får de ett mycket lägre pris på sina produkter. Trots att de håller bättre kvalitét än konkurrenternas cyklar. Deras marknad är internet. Det är även där min marknad finns. Bloggen jag har läses av väldigt många. Den gemensamma nämnaren för mig och Canyon var då inte svår att hitta.

Mina övriga sponsorer får jag presentera senare. Det är alltid bäst att kunna presentera en helhet. Nyheten blir bättre och mer intressant om den går att se och ta på, än om man bara ana lite av den.

Min syn på sponsorskap är annorlunda. De allra flesta söker sponsorer i hopp om att de ska vara snälla och ge dem pengar till sin satsning. Ofta kan sponsorer stötta ungdomslag för att vara snälla. Men aldrig individuella idrottare. Det här ideella tänket fungerar inte. Företag lägger inte en krona om de inte får två tillbaka. Som duktig idrottare med god publicitet är det inga problem att ge tillbaka detta. Det svåra ligger i att bli en duktig och välpublicerad idrottare. Sponsring är en tjänst jag säljer. Det är varken majblommor eller Bingolotter. Ingen välgörenhet, bara affärer. Sponsorplatserna är hela paket där olika tjänster kan ingå. Att enbart sälja en plats på tröjan är inte mycket värt och ger därför inte mycket pengar.

En duktig individuell idrottare utan hemsida känns oseriös för mig. Jag har haft hemsida sedan 2005. Inte för att det var kul utan för att jag ville bygga upp mitt eget varumärke. I många år har jag haft hundratals läsare varje dag. Varje år är det många tusen personer som sett min hemsida. En hemsida bör vara en självklarhet. Om man inte kan göra en vettig hemsida själv går det att hitta någon som gör det för ett par tusen kronor.

En sponsor vill ha publicitet. Resultaten struntar de i. Många skickar in någon form av CV till potentiella sponsorer och hoppas på utdelning. Om man inte har ett VM eller OS-guld så struntar de i det. Resultaten säger oftast inte dem någonting om de inte känner igen idrottaren.

Jag har ett eget varumärke som jag vårdar. Det är mitt eget namn, som idrottare. För att förstärka intrycket har jag till och med en egen logotyp. Att jag syns och har synts mycket i media beror på mig. När jag presterat något ringer jag till tidningen själv. Om de inte vet vad jag gjort kommer de inte skriva något om det, hur bra det än är. När jag körde Superklassikern var det jag själv som tjatade in mig i all media. SVT, Aftonbladet, Moore etc ringde inte mig. Det var jag som ringde dem.
Under Ski of Sweden hade vi ett PR-företag som skötte mediakontakten. Jag är faktiskt riktigt besviken. De vågade aldrig höra av sig till de betydande medierna. Till slut ringde vi TV4 själva. Då ville de inte vara med. Istället ringde vi varje läns lokala TV4. Då ville alla vara med. Då insåg de att de lika gärna kunde göra ett större reportage. Nu bröt vi dock innan reportaget skulle bli av. Men det förklarar bra hur man får jobba.
Numera hör media ofta av sig till mig istället. Inte för att höra hur det gått på en tävling. De vet att jag hör av mig om det är något vettigt de kan publicera. Nu vill de ha tips för En Svensk Klassiker, åsikter om träning eller annat. Inte från mig som person. Utan från mitt varumärke. För inom konditionsidrott har jag ett varumärke. Inget starkt. Men ett starkt uppåtgående varumärke.