Innan jag blev sjuk (bronkit i hela februari) simmade jag 100m på 1:17. Därefter kunde jag köra fyra lika långa intervaller nästan lika snabbt. Nu är jag nere på 1:27 min igen och följande intervaller är betydligt sämre. Det är dåligt. Vansinnigt dåligt. Försämringen är oerhört stor. Min första tävling är om en månad.
Men jag är inte stressad.
Det är jag själv som sätter press på mig. Pressen är inte resultatbaserad även om jag har resultatmål. Jag kan aldrig göra något mer än mitt bästa. Så länge jag gör mitt bästa är jag lugn trots all press jag sätter på mig själv. Jag hör ofta att idrottare mår psykiskt dåligt på grund av pressen de sätter på sig själva. Det är inte för att de är tuffa och viljestarka, utan för att de inte tänker efter. Så länge man jagar bra resultat är det positivt, men när man istället flyr dåliga resultat (mentalt) skapar man en rädsla. En rädsla för att inte kunna prestera så som man vill. En rädsla för att inte uppnå de mål man bestämt. En rädsla som bara existerar i personens egna huvud. Det finns inget farligt i att missa ett resultatmål. Däremot är det farligt att ständigt vara rädd och stressad.
Med självdistans och ett brett perspektiv till vad jag gör, kan jag hela tiden känna mig lugn. Självklart kan en månads feberyra förstöra mina förhoppningar på en topp 5 placering i april. Men är det egentligen något hot mot mig? Finns det någon inbyggd rädsla i att komma 23a? Eller är det så enkelt att om jag stressar är jag bara rädd för mig själv?
Det är faktiskt så enkelt. Utan rädsla och stress kan jag alltid tänka klart och hela tiden se vad som är bäst för mig. Med detta lugn kan jag ta en vilodag extra och vänta in superkompensationen samtidigt som jag iakttar när mina förvirrade konkurrenter paniktränar i hopp om att bli bättre. Utan tanke och utan självdistans. De är så upptagna med sin egen träning att de glömmer sig själva och inte längre kan se sitt eget bästa. De befinner sig där för att de någonstans blandade ihop press med stress och nu har för bråttom för att hitta ut ur rondellen.
Det enda sättet att misslyckas är att ge upp. Antingen före målet eller efter målet. Klarar man inte det resultat man vill är det bara att försöka igen. Relevant stress utvecklar vi då vi inte har någon andra chans. Just då kan vi överleva på grund av stress. På lång sikt kan den dock döda oss. Nästa gång du är stressad, och inte befinner dig i direkt livsfara, bör du fråga dig själv vad du är rädd för. Eliminera rädslan och fortsätt kämpa. Stress har aldrig gjort någon mer effektiv på lång sikt.
Snabb och lugn.