Jag kikade precis på en kort träningsdokumentär där huvudpersonen berättar hur jobbigt det är att leva som elitidrottare. Slitsamt och jobbigt. Varje dag var hård och tuff. Träningen som bedrevs var tuff. Han tycker själv att han tränar väldigt hårt.

För mig är det annorlunda.

Min träning är min frihet. Det är då jag njuter av livet som mest. Jag har aldrig tyckt att jag tränar hårt. Däremot tycker andra att jag tränar hårt. Det är deras bild av mitt liv, en bild som jag ibland uttrycker mig genom. Jag tror också att det är detta som beskrivs i dokumentären. Det är svårt att beskriva sig själv med ord som saknar yttre påverkan.

Om träningen känns hård och tuff är det ingen hållbar situation. Antingen saknas det mental eller fysisk förmåga för att bedriva mängden och kvalitén som tränas för tillfället.

Jag berättade för mina lägerdeltagare som var här att jag aldrig tycker det är jobbigt att träna på Mallorca. Sanningen är att jag aldrig tycker att träningen är jobbig någonstans. Var jag än är och vad jag än gör kan jag hitta saker att glädja mig åt. Allt jag passerar är vackert och mjölksyran är en tillgång. När jag under Ski of Sweden skidade ensam genom skogar på natten kunde jag hitta saker att glädja mig åt. Trots att jag sovit mycket lite och skidat extremt mycket. Tröttheten är det största hindret till lycka. Efter många timmars träning går det inte att förneka den. Istället ser jag den som en del av helheten. En del av friheten. Det är jag som har kontrollen över min kropp. Jag styr den dit jag vill, gör den så trött jag vill och med ett starkt psyke tappar jag aldrig kontrollen över den.

Faktum är att jag ibland, under träning, kan driva mig så hårt och kan sjunka så djupt in i mig själv att jag blir rörd. Jag kan sitta på cykeln i 45 km/h på väg hem från bergskedjan med tårar i ögonen. Träningen har gjort mig hög på livet och friheten. Ofta hör jag hur skönt alla tycker att passet är efteråt. Varje gång blir jag förtvivla. De har missat hela passet. Missuppfattat hela grejen. Syftet. Och passionen. De var så upptagna med att lida att de inte hann njuta. Tröttheten och mjölksyran var ett störande moment, inte en förälskelse. Jag önskar då att jag kunde ge dem min känsla. Låta dem testa min drog. Att jag kunde ge dem min känsla. Tyvärr är och förblir ord för små och oviktiga för att kunna beskriva känslor. Det enda råd jag kan ge är att träna med kärlek. Gör det ofta. Gör det länge. Och gör det med tårar i ögonen.

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /customers/7/3/7/andreaslinden.se/httpd.www/wp-content/themes/themetrust-create/inc/template-tags.php on line 681

5 Comments

  • Fantastiskt skrivet, Andreas! Jag kan relatera detta en hel del till både styrketräning och kost. När man började träna så var det främst de långsiktiga resultaten som motiverade en till träning, men detta ändrade sig ganska fort. Även om de fortfarande utgör en stor del av motivationen, så är själva träningen i sig en stor motivator nu. Och när det gäller tung styrketräning så mår man sällan bättre efter ett pass.
    När det gäller kost och planering av en diet så är min inställning att man måste tycka om dieten för att den ska vara hållbar. Det låter så fruktansvärt självklart, men ändå är det så många som plågar sig själva med dieter de aldrig skulle kunna hålla i längden, för att slutligen bli förvånade när allting spårar ur och de hamnar i en neråt-spiral som gör dem mer överviktiga än någonsin. Jag skrev om detta i min artikel ”7 grundpelare för en hållbar diet”
    http://smartavagen.blogspot.se/2012/03/7-grundpelare-for-en-hallbar-diet.html
    Detta gäller både inom träning och dietande: Om det största du ser fram emot är slutet av passet eller dieten så gör du fel.
    /Marek

  • Kärlek !!!!
    Det ska va roligt att leva och därmed roligt att träna.
    Tyvärr fostras vi ofta till att vissa saker i livet minsann inte alltid är så kul men måste göras. Visst så kanske det är men varför fastna i rutiner man inte trivs med ?
    Alla har en fri vilja och ingen annan ska styra över vad man gör för val!

    Kör hårt och njut av livet!

  • Alltid lika roligt att läsa sådana här inlägg, Andreas! Din passion för detta märks verkligen och är otroligt inspirerande, stort tack för det! Håller helt med om att man ska njuta mer av själva träningspasset. Jag har känt något liknande ett fåtal gånger och strävar efter det varje gång jag ger mig ut. Många vänner tycker att jag är helt dum i huvudet som skrattar när man är så fullkomligt utmattad och mjölksyran pumpar…

  • Marek: Helt rätt. De flesta tycker det är svårare i början. Efter ett tag när vanan kommit öppnas ögonen och hjärtat. Jag själv har dock idrottat många timmar i veckan så länge jag kan minnas. Intressant att du tog upp sambandet med dieter också!

    Stefan: Sant. Det är tragiskt att många får höra att konditionsträning är ett nyttigt ont som måste göras. Oavsett vad ens egen åsikt är blir det svårt för många att inte dras med. Framförallt för ungdomar och barn.

    Isabelle: Detsamma =)

    Per: Kul att det skiner igenom. För att uppnå känslan gäller det att stimulera så många sinnen som möjligt. Synen, känseln (trötthet) och hörseln. Det sistnämnda är det många som glömmer. Om man lyssnar på musik eller fågelkvitter spelar ingen större roll. Det viktiga är att bli berörd av det.
    När tröttheten är frivilligt framkallad är det fantastiskt kul. Du får ta och lära dem att uppskatta mjölksyran. =)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.