Jag är inte nervös. Jag är aldrig nervös. En gång var jag nervös. Men det var många år sedan. Nervositet är inte positivt, trots att många förespråkar en viss mängd nervositet innan start.
Jag förespråkar spänning.
Nervositet handlar om prestationsångest. En rädsla för att misslyckas framkallar adrenalin i kroppen. Detta adrenalin ska användas för att prestera på topp. Men samtidigt som adrenalinet pumpar mår idrottaren dåligt. Mycket dåligt. Negativa tankar kretsar i skallen och scenarion där misslyckandet är ett faktum skrämmer. Att ha hela himlen vilande på axlarna innan start är inte positivt.
Mental förberedelse inför en tävling eller ett viktigt möte handlar om spänning. Spänningen kommer ur en positiv vision och positiva framtidsscenarion. Denna spänning ger adrenalin och kan få en idrottare att flyga. Denna spänning har fått mig att flyga många gånger. Det finns inga misslyckanden i min värld. Jag ser bara möjligheter. Istället för att lyfta himlen svävar jag strax ovanför marken.
Hur kopplar man bort rädslan då?
Perspektiv. Var inte så enkelspårig. Vidga perspektivet utanför hjälmen. Hur farligt är det egentligen att förlora? Är det livshotande? Kommer en förlust förändra något? Troligtvis inte. Däremot kan en seger innebära många positiva förändringar. Men då är ju segern bara en positiv möjlighet.
Inför Sverigeloppet är jag inte nervös. Dock är det en av de vanligaste frågorna jag får. När jag svarar nej blir alla förvånade. De flesta tror att jag försöker spela tuff. Men vad är det värsta som kan hända? Jag kanske ”misslyckas” och går i mål på 132 timmar. Men är det farligt för mig. Förändrar det min nuvarande situation på något sätt? Nej. Det enda jag har är möjligheten att cykla på 100h.
Förmodligen kommer många tycka att jag är en idiot om jag misslyckas. Men vad gör det mig? Eftersom det är De som tycker att Jag är en idiot är det hos Dem problemet finns. Om jag klarar det kan jag slå dem på fingrarna. Jag kommer dock inte att göra det. Och jag kommer inte heller att växa av att ha rätt. Däremot kan jag få dem att växa när de inser att något omöjligt faktiskt var möjligt.
