Jag är seriös. In i minsta detalj gör jag allt för att bli så bra som möjligt. Den enda felmarginalen ska vara jag. Allt kring mig ska vara perfekt. Min träning, utrustning, sömn, kost och uppbackning är av världsklass. Den enda pusselbiten som inte är av världsklass är jag själv. Det gör mig naken och sårbar. Med höga ambitioner åtar jag mig rollen som slagpåse.
Just den grunden som jag bygger min karriär på är ovanlig men logisk. Det går inte att först prestera resultat av världsklass och sedan bygga ett kringarrangemang av världsklass. I en sömntrött hjältekultur är det dock den ödmjuka vägen man bör gå.
För att ta upp kampen mot en kultur och en vanföreställning, och för att prestera resultat i världsklass, kan jag vara slagpåse. Precis som slagpåsen kan jag inte undvika slagen, men med ett inre av sten blir jag heller aldrig skadad.
Det har hänt så många, så många gånger. Någon har dödat någons ambition. Någon sa nej, eller inget alls. Ambitionären fick sin dröm punkterad. Precis i början av arbetet för att skapa sin egen sandsäck, fick drömmaren sin tunna ballong nålad.
Det krävs inte mycket för att förstöra något skört. Varje gång jag sett det hända har det värkt i mig. När jag haft möjlighet har jag ingripit. Inte uppenbart, men diskret. Lika diskret har jag planterat så många drömmar och ambitioner hos andra. Ambitioner skapar en strävan som bygger ett egenvärde. Ett egenvärde genererar lycka, framgång och självförtroende.
Utan att gardera mig, ger jag mig möjligheten att vara ambitiös. Hur många gånger jag kommer misslyckas innan jag lyckas, vet jag inte. Hur länge jag måste försöka vet jag heller inte. Det enda jag säkert vet är att ambitioner ger mig lycka. Gräset är visserligen lika grönt på andra sidan. Men utmaningen i att ta mig över staketet är alltför underhållande för att jag inte ska försöka.
