Lunkan 02-04
Lunkan var hockeytränare för mitt lag under 13-15 års ålder. Aldrig tidigare och definitivt aldrig efteråt har jag tränat mer ovetenskapligt. Vår meriterade tränare hade stått i mål i Brynäs under en elitseriematch. Just den matchen släppte han in sju mål. I övrigt var han, enligt egen utsago, grymt bra.
Hans temperament var totalt och tog över honom under matcherna. ”Lunkan på läktaren” var en någorlunda vanlig företeelse. Men framförallt var det hans fullständigt ologiska och ovetenskapliga slutsatser som gjorde honom speciell.
Under en turnering någonstans i Västsverige fick jag en utskällning efter den andra matchen. Mitt i omklädningsrummet stod en vrålande Lunkan med min vattenflaska, märkt med nummer 24, i handen. ”Att ni inte lärt er! Andreas, varför har du hällt i dig en hel liter vatten under matchen!? För att det är gott!? Det är när man är så bekväm som ni som man förlorar!”
Lunkans slutsats efter ödesmatchen i Brynäs var att han ”slöat till” efter att ha druckit vatten under matchen. Vatten gör en idrottare slö. Ska man vara pigg ska man inte dricka något.
Min kloka far som hjälpte till som materialförvaltare såg dock till att jag och de flesta andra drack vatten. Jag minns att han ställde fram flaskor med tröjnummer som inte existerade, bara för att spelarna skulle kunna dricka vatten utan utskällning.
I övrigt gick träningen ut på att vara så uttröttande som möjligt. Vi körde idioten under hela träningspass på 60 min. Fysträningen körde vi efter ispassen. Även den skulle vara så uttröttande som möjligt. Vi sprang fram och tillbaka i en korridor i 30-45 min utan vila. Vi blev trötta, men inte bättre.
Lunkan förstod aldrig att det som gör dig tröttast oftast inte är det som gör dig bäst.
Kommande delar:
Micke Thorén – tisdag 16 okt
Johan Flodin – fredag 19 okt
Ishockey – på den tiden då jag fortfarande blev nervös