Jag älskar att vinna. Det spelar ingen roll om segern är över mig själv eller om jag har tävlande motståndare. Ibland har jag motståndare som själva inte vet om att de tävlar. För mig är tävling den högsta form av underhållning. Det är då mina känslor är på topp. En seger är det högsta betyget jag kan få för min utveckling.

Efter en tävling för fem år sedan, där jag kom på pallen, fick jag höra att det var kul för segraren att han fick vinna. Han vinner så sällan något. Självklart var det kul för honom. Han verkade glad. Men han var inte i närheten av så glad som jag var. Om han nu var glad döljde han sina känslor väl.

När jag själv vann kunde jag inte dölja mina känslor. Jag kunde inte bara rulla över mållinjen och le. Min kropp rörde sig som en maskin, allt försvann runt omkring mig. Jag kunde fira i flera hundra meter utan att uppfattas som känslomässigt tillgjord.

Det finns dock en baksida.

Jag klarar inte av en förlust. Jag kan helt enkelt inte förlora. Dock är det ingen idrottslig brist för mig som individuell konditionsidrottare. Känslorna styr min motivation under träning och tävling. Det är snarare en social brist. Som i somras, när jag sprang fel i labyrinten på Mitt i Borås Triathlon. Jag skällde högljutt ut Coltings flickvän. Hon var den flaggvakt som stod närmst och som jag i stundens ögonblick såg som ansvarig för förlusten av min andraplats. Jag skrev till henne senare under veckan och bad om ursäkt. En onödig räddning.

Lösningen för mig är att aldrig förlora. Faktum är att jag väldigt sällan har förlorat. Möjligtvis har jag blivit besegrad på papperet. Men i min värld, där jag räknar in alla omständigheter, förlorar jag aldrig. Med egna ekvationer där partiskt tilltagna argument accelererar landar alltid segern hos mig. På något sätt var jag bäst. På något sätt var jag en vinnare. På något sätt var jag ingen förlorare trots att resultatlistan berättade något annat.

Andreas Lindén seger i Niedersachen Rundfart 2007

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *