För ett tag sedan läste jag om elitidrottare som, efter karriären, står utan framtid. När de lagt skorna på hyllan har de varken utbildning eller framtidstro. Att det är ett vanligt förekommande problem. Men i detta fallet hörde jag att skulden lades på någon annan än idrottarens egna axlar.

Det är precis det som är problemet med statligt hel eller delfinansierade idrottare. När de under sin karriär får stöd och kan lägga all fokus på sin träning och tävling, tappar de greppet om verkligheten. En verklighet som senare spräcker deras bubbla och gör att de faller till marken. Det hela kan liknas med ett 100-meterslopp. Men tio meter efter målgång väntar ett stup. Löparen springer ändå allt vad han kan utan en tanke på stupet. När han först efter målgång uppmärksammar stupet är det för sent. I fallet förbannar han dem som inte varnade honom.

Det är idrottarens ansvar att planera sin framtid. Att tro och hoppas på mångmiljonintäkter är naivt. En utbildning är ett alternativ. En karriär som entreprenör kring sitt idrottande är ett annat alternativ. Om man ingetdera har får man nöja sig med de jobb man får. Är man inte nöjd med de jobb man får bör man förbanna sig själv istället för dem som inte varnade en.

Problem nummer två med statligt finansierade athleter är orättvisa. Vem får stöd och vem får inte stöd? Det handlar om majoritetens förmodade intressen. Demokrati på förblindad nivå. Demokrati anses rättvist och fritt. Men är det frihet att alltid följa strömmen och gå med gruppen. Ingen långdistanstriathlet kommer någonsin få något stöd från t.ex. Olympiska Kommittén. Som cyklist kan man få det. Eller som brottare. Eller kortdistanstriathlet. Var ligger grunden i detta?
Jo, basen i detta ligger så långt tillbaka i tiden då den slöa allmänheten väcktes till liv av olympiska spelen på TV. Det har hänt saker sedan dess. Reklam, marknadsföring och konkurrens har lett till att duktiga athleter exponeras extremt mycket. Smarta och kreativa athleter kan exponeras genom alternativt arbete t.ex. blogg, Facebook, Twitter. Står man utan sponsorer även om man är framgångsrik handlar det om att man är för dålig på allt annat.

Jag brukar beskriva idrottsvärlden som en pyramid. På toppen finns de som syns mest. Och de som inspirerar mest. Under toppen breddas pyramiden allt mer för att nå motionärer på allt lägre nivå. Med en hög topp nås en bred grund. De som står på toppen ska dock ha tagit sig dit på egen hand. På det viset slipper Sverige ansvarslösa fåntrattar som känner sig statligt bortglömda. Istället finns där en samling extremt duktiga idrottare, välutbildade viljor och/eller entreprenörer som sedan tidigare klarar arbetslivet galant.

Andreas Lindén värmer upp i Magaluf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *