Varje gång jag tränar intensivt bläddrar jag efter motivation i min mentala bok. Jag hittar alltid något mer eller mindre motiverande att fundera på. Ofta föreställer jag mig själv mitt uppe i tävlingssituationer som jag löser på mer eller mindre övernaturligt vis. Jag har alltid varit motiverad men ett tag kände jag inte lika starkt som jag gör nu. Sidorna jag en gång rev ur min bok lyckades jag inte ersätta. Förrän nu.
När jag gick på gymnasiet i Motala vandrade jag väldigt mycket i min egen värld. Övriga elever satsade självfallet på triathlon i första hand. Själv ville jag bli cyklist. Därför tränade jag mest för mig själv. För många hade det inneburit brist på disciplin och/eller motivation. För mig spelade det ingen roll. Likt Alfons Åberg hade jag alltid någon att leka med. Vem Molgan var kunde variera från gång till gång. Men likt ett lekande barn fantiserade jag om att jag cyklade med killarna som imponerade på mig under Tour de France, OS och Liege-Bastogne-Liege. De vanligast förekommande namnen var Alexander Vinokourov, Tyler Hamilton och Igor Gonzàlez de Galdeano. När de åkte fast för doping dog min fantasi. Jag var fortfarande motiverad. Men jag kunde inte längre leka mig in i träningen som jag tidigare gjort.
Det var just detta som var den stora anledningen till att jag gjorde Superklassikern 2010. Jag ville inte veta av fuskande förebilder. De motiverade mig inte. Därför valde jag att tävla mot mig själv. Ingen förstod varför. Inte ens jag själv. Därför kunde jag heller inte svara rätt på frågan.
Nu har jag kommit tillbaka igen. Jag känner mig återigen som den smala svampbob fyrkant-liknande gymnasieelev jag en gång var. Varje gång jag tränar tänker jag på bröderna Raelert. Alltid just bröderna Raelert. Antingen beror det på att jag än så länge är för fantasilös eller också beror det på att jag är för dåligt insatt i sporten.
Det var Michael Raelert som helt överlägset vann min måltävling på Mallorca förra året. Det var Andreas Raelert, den äldre brodern, som vann min måltävling på Mallorca förrförra året. I min bubbla är de världens bästa triathleter. Men i min bubbla flåsar jag dem i nacken.
Om jag någon gång korsar mållinjen före någon av Raelert-bröderna vore det inte den första. Inte för mig.
Andreas Raelert promenerar i mål som överlägsen segrare på Thomas Cook Ironman 70.3, Mallorca 2011.
Tack!