Idag hände det. Den dåliga dagen var ett faktum. Löpintervallerna gick inte. Jag orkade hålla 15,5 km/h under den första och andra intervallen. Under den tredje sänkte jag farten med en halv kilometer i timmen. Med 1,5 min kvar hoppade jag av och åkte hem. Jag behöver vilan mer än intervallerna. Förmodligen hade jag kunnat harva runt den sista intervallen på halvhög fart. Det hade inte gett mig något.
Under eftermiddagen simmade jag lätt. Aktiv vila. Låg puls och minimalt slitage.
Dåliga dagar har jag numera väldigt sällan. Allt är planerat in i minsta detalj. Jag ska orka varje pass och jag ska orka varje intervall. Jag springer inte för intensivt på något lugnt pass och jag cyklar inte för lugnt på något intensivt pass. Men ibland kommer den dåliga dagen ändå.
Anledningen är jag säker på. Grunden till dagens dåliga pass lades i lördags. Efter att det snöat i bergen på ön valde jag att skjuta upp mitt långa cykelpass med 2,5 h. Vägarna i bergen var smala på grund av snön och trafiken var frustrerande. Spanjorerna ville upp i bergen och ha snöbollskrig. Allvarligt alltså. Ida som körde servicebil bakom var nervös. Det gjorde mig distraherad. Jag skyller inte på henne. Hon var nervös med all rätt. Senare under dagen skedde där också en olycka (utan oss). Distraktionen gjorde att jag kom av mig i mitt energiintag. På ett så långt pass är det förödande. Jag blev betydligt mer sliten än jag skulle och återhämtningen gick sämre än väntat.
Uppskjutningen av passet gjorde att pulsen inte lugnat sig på kvällen. Därför kunde jag inte somna förrän sent.
Igår kunde jag träna som planerat. Det gick till och med bra. Jag visste att gårdagens dubbla intervallpass skulle påverka mig idag. Men jag hade inte räknat med så mycket negativ inverkan.
Alla kan ha en dålig dag ibland. De flesta dåliga dagar jag haft har berott på för lite återhämtning. Som cyklist påverkades jag mycket negativt av ett intensivt tävlingsschema i kombination med intensiva klubbträningar. Vi var tvungna att alltid vara i form. I Capinordic var det värst. Jag minns en tävling i Frankrike. Resan dit tog 16 timmar. Jag åkte klockan 04 och var framme klockan 20. När jag kom fram fick jag cykla varvbanan med en servicebil bakom. Bilen hade helljuset på för att jag skulle se vägen. Tävlingen var dagen efter. Jag presterade bra i 8 mil. Men då var det 8 mil kvar.
Efter tävlingen fick jag sova mellan 21:00-00:30. Sedan fick jag skjuts till flygplatsen 3 timmar bort. Flyget gick tidigt med två mellanlandningar. Jag kom in i min lägenhet klockan 20:00 på kvällen. Sedan blev jag sjuk. Ledningen blev förvånade. På något sätt var det okej att vara sjuk, men ändå inte.
Landslaget fungerade lika illa. Vi tävlade någonstans i Europa. Ditresan var viktig. Vi fick mat och vi fick sova. Inte perfekt, men bra. Hemresan var betydelselös. Vi åkte hem i ett svep. Några få WC-stopp var allt som behövdes. Cyklisterna fick sova i bilen. Helgen efter var det tävling igen. Så var det gång på gång.
En annan gång i Capinordic blev min värsta återhämtningsupplevelse. Jag minns hur arg jag var och hur liten jag kände mig. Rasmus vann Liege-Bastogne-Liege för U23. Jag var hjälpryttare och blev 8a. Det var grymt bra resultat av oss båda. Efter loppet hoppade vi in i en av lagets bussar. Vi fick varsin cola och en energibar. Runt tre timmar senare stannade vi för att äta. Sedan åkte vi direkt till Danmark. Vi kom fram 01:30 på natten. Dagen efter var det dags för en dansk cuptävling klockan 09:00. Uppstigning 07:00. Jag bröt efter halva tävlingen. Då fick jag en utskällning av en ledare i laget, som själv aldrig cyklat en meter. ”Just because you won a lot of money yesterday, it doesn´t mean you can rest today”.
Jag var en väldigt ojämn cyklist. Det berodde inte på vilja eller ojämn fysik. Anledningen till min svajande prestation var bristen på återhämtning. Jag önskar att jag hade haft vett på att säga ifrån. Cykelsporten saknar förståelse för återhämtning i sina traditioner. Och det är just efter traditioner som de flesta tränar.
Stulen men kul bild. Fransmannen bakom mig i blått, är Nicolas Jalabert
Utan återhämtning ger träningen inget resultat. Det är återhämtningen som är uppbyggnad. Träning är motsatsen. Båda delar krävs för utveckling. Men det verkar undgå många. En dålig dag vägs ofta upp av mer träning. Det leder till en dålig vecka vilket leder till en dålig månad och kanske till och med en misslyckad säsong. Lösningen till året efter är alltför ofta mer träning. Rädslan för att vila äts av viljan och okunskapen i att träna.