Efter lunch idag blev jag uppringd av hjärtläkaren här i Borås. Han var orolig för mig. Det känns inte så bra. Läkare brukar sällan bli upprörda eller märkbart oroliga. Inte när det gäller mig. Jag har sällan gjort ett vanligt hälsotest eller liknande utan att få höra ”Oj, det där var det bästa vi sett!”. Men nu får jag höra motsatsen. Mitt blodtryck i överkroppen var i särklass det värsta de sett. Eventuellt skulle jag kanske kunna komma upp i det trycket vid extremt tunga lyft eller hög belastning och bara vara väldigt onormal. Men när mitt blodtryck i benen endast är något högre vid belastning än det är vid vila är skillnaden mellan ben och överkropp orsaken till oron.
Vad jag fick höra idag trodde läkaren att det rörde sig om något medfött fel i njurar eller aorta. Det lät inte så bra. Läkaren benämnde problemet som farligt. Men bara vid hög ansträngning. Mitt blodtryck vid vila är perfekt. Har jag tur går det att fixa det höga blodtrycket. Har jag otur måste jag sluta idrotta. Jag tror dock att de mätt fel och att jag inte behöver fundera på otur eller tur.
Trots att jag är övertygad om min odödlighet väljer jag att vila fram tills jag gjort alla tester. För det var nog egentligen bara det läkaren ville säga. – Vila. För helvete! Om jag åker till Motala eller inte har jag inte bestämt ännu. Jag är inte alls sugen på att åka dit och inte deltaga på riktigt. Men jag är inte heller sugen på att stanna och vänta in diagnosen, oavsett resultat. Jag är inte särskilt motiverad till något just nu.
Jag har bestämt att jag ska fundera på vad jag skulle göra om jag skulle tvingas sluta. Oavsett diagnos och resultat vore det nyttigt för mig. Jag vidgar mitt perspektiv och lär mig mer om mig själv. Det är en trist tanke som gör mig ledsen. Men det är som träning för en nybörjare. Det smärtar men är ändå nyttigt.
Vid sidan av funderingarna kommer jag att fortsätta som jag gör. Jag ska göra klart allt med sponsorer, planera nästa säsong, fundera över designen på de nya tränings/tävlingskläderna och läsa/diskutera träning för att lära mig mer.
Problemen med domningarna i benen har alltid funnits. Det skulle kunna vara ett tecken på att felet är medfött. Men jag tror ändå att de har mätt fel. Det är bara en gång som jag haft så högt blodtryck vid ansträngning. Om något vore fel borde jag ha problem även vid löpning. Men jag har inte en tillstymmelse till problem när jag springer. Oavsett hur länge, hur ofta eller hur snabbt jag springer så känner jag inte av ens några domnande tår.