Igår sprang/gick jag den första etappen av vårt Trail Running Camp som börjar här på Mallorca om två veckor (och är fullbokat). Det är en riktigt fin etapp med varierande terräng, mulor, uppförsbackar och galen utsikt.
Jag har satt igång med träningen inför 2015 för ett tag sedan. Det går fint bortsett från att jag inte vågat simträna på några dagar pga ett öppet sår på ryggen. Men det är nu nästan läkt och jag bör kunna simma imorgon (måndag) igen.
I övrigt cyklar jag halvlånga pass med en del tröskelintervaller inlagda. Jag trappar upp löpningen och försöker komma igång mer och mer. För att få ett bredare rörelsemönster i löpningen springer jag mer och mer i terräng. Givetvis ökar jag även mängden på plan mark. Men jag har märkt att höften (som jag haft problem med sedan många månader tillbaka) blir bättre snabbare av varierad löpning.
Turen jag sprang mellan Esporles och Valldemossa börjar med ca 15min löpning uppför. Därefter når man en platå innan det går uppför i ytterligare 15min.
Det var inte förrän jag vände mig om och tittade på berget bakom som jag insåg hur högt upp jag kommit snabbt.
På den högsta punkten, 708 meter över havet, var det lätt att känna sig lite ensam. Trots att Ida var med. Leden går över en ”drakrygg” där det är stup på båda sidor. Dock är ryggen minst 10m bred vid det smalaste stället och träden skymmer sikten. Men känslan att ha stup åt två håll, och fallhöjd på 2-300m, är lite speciell.
Turen är 11km lång men lär ta 2-3h att springa. Det är löjligt svårt att hitta. Jag kan därför inte rekommendera den till någon som inte har guide med sig. Och ja, jag hittar och kan leden. Men det kostar att få mig att visa mina smultronställen. ;)
Under de närmsta dagarna ska jag springa fler turer. Inte bara de turer som är inplanerade under löparlägret utan även en hel del andra turer som har potential. Det blir en hel del varierad terräng. Och en hel del kilometer på fel väg. Eftersom allemansrätten inte existerar i Spanien har turistmyndigheten bestämt att det är okej att vandra på många privata marker. Beslutet är dock taget över markägarnas huvuden vilket fått dem att surna till. Därför finns det väldigt få väganvisningar men desto fler hemmabyggda hinder och hot. På denna led finns en skylt med en bild på en jägare och texten ”Big Game”.
När jag springer terräng anpassar jag givetvis löpsteget efter underlaget. Min armföring är också annorlunda. Jag springer med armbågarna mer utåt än jag gör vid vanlig löpning. Det handlar helt enkelt om balans. Ju svårare terräng. Desto bredare blir min armföring.
Om några dagar ska jag presentera mitt träningsschema för hösten.
Foto: Ida Carlsson (ej GoPro)