För 12 år sedan fick jag min första cykel. Det var en vit/blå Crescent. Mina vänner fick mopeder. För det var det året då vi alla fyllde 15 år. En moped fanns inte i min världsbild. Jag ville bara cykla. Och jag hade satt upp ett mål för min första vecka. 100km om dagen i en vecka.
Jag löste det i 5 dagar. Men efter över 500km kom jag knappt upp ur sängen. Jag var ju nybörjare. Och jag hade inte direkt vett nog att cykla lugnt.
Veckorna innan jag fick cykeln hade jag bakat bröd och fryst in. För jag hade läst att vitt bröd var bra under cykelturerna. Så i min ryggficka bar jag alltid med en fralla som jag åt efter 50km. Jag väggade alltid.
Det ser kanske inte ut så. Men de här fågelbenen snittade 38km/h i 100km den här dagen.
Tidigare hade jag varit lagidrottare. Begränsad av lagets träningstider ishallens öppettider. Jag hade därför kompletterat ishockeyträningen med att spela innebandy i två lag. Min egen åldersgrupp och J18. Vissa dagar kunde jag först träna ishockey, sedan innebandy med det ena laget följt av innebandy med det andra laget. Vissa utomstående uttryckte sig som att jag skulle gå av på mitten av all träning. Men det var inte svårt att se att det var jag själv som gjorde det jag älskade. Och mina underbara föräldrar gjorde allt de kunde för att hjälpa mig att göra just det.
När jag fått cykeln bestämde jag mig för att bli bäst. Jag tävlade. Men jag kom sist. Sedan tävlade jag två gånger till. Den tredje gången attackerade jag i roten av en ås i Skåne. Jag körde ifrån övriga och vann solo. Efter det har jag aldrig lyckats bli så glad någon mer gång. Jag hade äntligen hittat sporten jag älskade. Och jag hade blivit så bra som jag hoppats.
Efter ett år åkte jag på mitt första landslagsläger. Det brann i mina ögon av motivation. Jag satt med långt fram. Väntade på backar, kullersten, attacker och kantvind. Men istället hamnade jag bakom en vurpa där jag vred sönder framhjulet. Servicebilen låg precis framför kvastbilen (den sista bilen i karavanen som tvingar cyklisterna som passeras till DNF). När jag fått mitt hjul stod kvastbilen och väntade bakom. Med min egen servicebil bakom kvastbilen och ett par vilt trampande ben tvingades jag bryta efter 8 kilometer på det fyra dagar långa etapploppets första etapp.
Jag har egentligen aldrig tappat min motivation till träning och tävling. Den har växt fast i mig. Efter att jag varit skadad mycket de senaste åren har jag varit motiverad. Jag har bara saknat träningen och tävlingarna. Det är så jag känner just nu efter att jag varit skadad i 9 veckor. Jag saknar bergen. Helst vill jag bara kasta mig ut på min tempocykel, snitta 35km/h på en 180km lång runda över både Llucc, Piggen och Soller.
Sist jag cyklade. I söndags, då jag egentligen bara skulle testa foten. Började jag snyfta på strandpromenaden. Av glädje. För det var så skönt att cykla. Att blåsa förbi katedralen i 44km/h. Att se svetten droppa i den 33-gradiga hettan uppför Coll de sa Creu. Att flyga utför serpentinerna på baksidan med vyn över Calvia. Att vägra vända hemåt.
Sedan fick jag ont i foten.
Men jag fortsätter att blicka framåt. Jag väntar på att foten ska läka. Så att jag kan träna igen. För det är så jag lever mitt liv. Jag tränar.
