Vintercykling – Då och nu

Vintercykling - Då och nu

Det mest logiska hade varit att sluta med ishockeyn efter säsongens slut i mars och då börja med cykling. Men det enda jag ville var att cykla. Springa gick också bra. Men cykla var det jag helst gjorde.

Mot slutet av min tid som ishockeyspelare fick jag skäll av tränaren för att jag löptränade innan passen. Tanken var att vi skulle värma upp innan. Men de flesta sprang till Willys för att köpa godis. Jag löptränade.

Att det var vinter spelade ingen roll. Jag fortsatte att cykla. Men jag hade inte råd att köpa vinterkläder. Det skulle ha kostat flera tusen. Jag köpte bara två saker, skoöverdrag och en rånarhuva. Sedan lånade jag pappas vinterhandskar och mammas magväska(?).

Cykelkläderna fick jag låna av JB:s Cykel i Dalsjöfors. De hade en väska med Nicklas Axelssons gamla kläder där. Han hade bott i Dalsjöfors och sedan dumpat kläderna i den lokala cykelbutiken innan han flyttade därifrån. Efter att han hade åkt dit för EPO ville ingen ha kläderna. Så jag fick låna dem gratis. De höll mig varm. Och det räckte.

Cykeln fick jag låna av pappa. Jag vet inte om han förstod att den aldrig mer skulle bli sig lik. Det är fortfarande den tyngsta cykeln jag någonsin stött på. Men som en pansarvagn tog den mig genom vinter efter vinter.

Mitt favoritväder var snöstorm. Jag tyckte att det kändes så mysigt att cykla sig varm i de tjocka kläderna när snön piskade mig i ansiktet.

När jag cyklade själv brukade jag försöka cykla så långt bort att jag inte kände igen mig längre. Då började jag leta mig hemåt. Dock inte samma väg hem. Det blev ett äventyr varje gång. Och ibland även en kamp mot klockan. De korta dagarna gjorde att jag stack iväg när solen gick upp och kom hem precis när solen gick ner. Oftast i alla fall.

Den vanligaste orsaken till att jag fick skäll därhemma var för att jag inte hann hem innan solnedgången. Detsamma gällde under min gymnasietid. Jag fick skäll av Micke Thorén en gång. Det var när jag hade cyklat själv i 8h 15min under ett träningsläger i Banyoles och kom tillbaka när det var kolsvart. Jag förklarade att gruppen ville stanna och fika efter 45min och att jag då övergav dem. Sedan hamnade jag utanför den karta som Micke själv hade delat ut till oss.

Idag är det annorlunda. Jag cyklar på vintern. Men det är inte vinter på samma sätt. Jag behöver inte byta cykel. Men då cyklar jag heller inte på alternativa vägar.

Jag saknar vintercyklingen samtidigt som jag vet att två av tre pass utfördes i ett par plusgrader och regn. Nästa år är jag däremot riktigt sugen på att vara med och cykla runt Vättern i mellandagarna. Jag ska då göra det på den blytunga GT:n. Men kanske med mer än ett flaskställ.

På Lindén Coaching kan du läsa mina bästa vintercykeltips.