Igår sprang jag ett okej pass för första gången sedan jag skadade knät. Det gjorde ont men inte lika ont som tidigare. Blödningen som jag ådrog mig när jag halkade till är förmodligen på väg bort. Jag lyckades få ihop 9 km igår på cirka 35 min. Uppför har jag inga känningar alls. När det är platt eller går lite nerför är det värre. Den bitande molande smärtan har släppt något. Nu har jag ont i kortare perioder istället.
Normalt säger jag alltid att man ska lyssna på kroppen. Att jag frångår den principen nu är efter att jag klarat alla möjliga test för svårare knäskador tillsammans med sjukgymnast. Blödningen jag har förvärras inte av träning, den blir snarare bättre av den ökade blodcirkulationen. Därför tränar jag på ändå. Det som är farligt är dock om jag börjar kompensera löpningen på grund av smärtan. Gränsen för när jag måste sluta är svår att hitta. Men troligtvis har jag lyckats hitta en bra nivå. Efter varje löppass har jag haft känningar på andra ställen i kroppen. Men de har släppt snabbt.
Höstens tävlingar på Lanzarote och i Marseille är utom fara. Luxemburg den 8 sept är förmodligen heller ingen fara. Däremot ligger Tjörn Triathlon (SM i medeldistans) i fara. Jag är dock optimistisk. Som alltid. Träningens syfte har jag dock riktat mot de mer kuperade kommande tävlingarna som jag säkert kommer att kunna genomföra.
De senaste två veckorna har bestått av mycket simning. Jag har kört så många pass som möjligt med Jonas Colting inne på Alidebergsbadet. Stängt för allmänheten. Men på något sätt kringgår Jonas det. Inte jag. Om jag går dit själv blir jag inte insläppt. När jag däremot kom dit och skulle simma med Jonas släppte de in mig innan jag ens hann säga något. ”Mindervärda äga ej tillträde utan VM-medaljörs sällskap”?
Simningen har gått framåt något oerhört det senaste. Med ett par bra fötter att jaga har jag blivit snabbare. Det är som att cykla bakom Bosse Flodins (Johan Flodins pappa) scooter, fast simning. Jobbigt, men släpper jag så blir det ännu jobbigare.
Cyklingen har jag lagt en hel del på grusväg. Allt för att jobba upp bättre accelerationer och för att lära mig att hitta rytm i väldigt varierande terräng. Halva cykelsträckan i Luxemburg består av väldigt varierande terräng. Visserligen inga grusvägar, men säkerligen kurvor och korta backar.
Jag har även skaffat en 12-strängad gitarr. Äntligen! Låter helt fantastiskt bra men den är något svårspelad.
För övrigt är jag nästan helt fullbokad som tränare för triathlon, En Svensk Klassiker eller cykling. Två platser återstår. Sedan lär jag vara fullbokad i ett år framåt om inget oförutsett händer någon.