”Hej bergakungen” sa Johan när han klev in i cykelbutiken på Druveforsvägen där jag sommarjobbade. Jag såg mig omkring, fundersam över vem han pratade med. Johan Flodin var min favoritcyklist i elitlaget. Han var självsäker, offensiv och cool. Uppenbarligen var det mig Johan talade till. Veckan tidigare hade jag kört ifrån mina konkurrenter uppför Söderåsen på Götalandsmästerskapen. Han syftade på detta. Jag begrep inte ens att han visste om det.
Johan hade dock full koll. Han visste att jag vunnit efter en attack i roten av backen. Han visste att jag var nybörjare. Han visste att jag var talangfull. Men han visste inte vilken betydande roll han skulle få för mig.

Efter att ha tränat några korta pass med elitlaget blev jag allt bättre vän med Johan. Under hösten ringde han mig. Han ville cykla med mig på lördagen. Jag packade min väska och begav mig tillbaka till Borås, nästan enbart för att få träna med honom. Klockan 16:00 och 5 missade samtal senare, stämplade jag in hos min oroliga familj. Jag hade aldrig cyklat över fyra timmar förut. Denna dagen hade jag cyklat i 6 timmar. Johan hade tagit med mig  på en riktigt lång MTB-tur in i Fotskäls skogar. Ovanligt nog så körde vi faktiskt vilse. Jag minns att jag aldrig blev trött. Förmodligen var jag mycket tröttare än Johan. Men glädjen att få vara med övervägde all energiförlust och trötthet. Att cykla vilse visade sig vara Johans mål med passen. Han kunde varenda väg överallt. Därför cyklade vi alltid lite längre, hittade nya vägar och kom hem när det var ännu mörkare.

Under flera år skrev Johan mitt schema i ”det rosa blocket.” Han valde färgen då det passade mitt smeknamn, chicken. Jag tränade extremt intensivt. Många sa att jag aldrig skulle bli bra. Att jag tränade för hårt. De kände inte mig och de kände inte Johan som berättade för mig att de bara har ett annorlunda synsätt.

Johan år 2006, bild lånad från Velo.se, foto: Ulf Fransson

När jag åkte iväg på läger till Banyoles skulle jag toppa formen. Under nio dagar skulle jag cykla varje dag i fem timmar. Efter att jag cyklat vilse flera dagar i rad, precis som Johan lärt mig, blev min totala träningsdos över 50 timmar på nio dagar. Alla tyckte jag var knäpp. Att Johan var knäpp och näst intill elak. Men när jag kom hem och hade vilat upp mig var jag bäst. Under hösten, vintern och våren hade jag blivit en av de bästa cyklisterna under 18 år – i världen.

En av de helgpass på våren, när jag blivit duktig, körde vi ett specialpass. Visserligen körde vi många av den här typen, men detta var det första passet av denna kaliber. Specialpasset började med 4h distansträning. När vi avslutat de timmarna övertalade Johan alla (!) övriga cyklister att åka med och pressa mig under min avslutande runda. Jag skulle hålla 40 km/h, med de andra bakom mig, och plocka deras attacker direkt. Efter att 9 av 12 cyklister släppt vid Borås Ridhus efter 5 km började de kvarvarande attackera. En efter en. Direkt efter varandra. Så höll de på i flera mil tills de inte orkade mer. Då vände vi. I medvinden hem hoppades jag på att köra ifrån dem och fortsätta ensam. Just när den tanken rusade i hjärnan dök Johans pappa Bosse upp på sin scooter. Hur bra jag än var, skulle Bosse ändå alltid vara bättre. Istället åkte jag pace (när man utnyttjar vinddraget bakom ett fordon, i detta fall en scooter) i medvind tillbaka till Dalsjöfors. Väl hemma satte jag mig i hallen och ropade på mamma. Som den rutinerade cykelmodern hon var kom hon självklart springande med oboj och kanelbullar. Just den handlingen utspelade sig om och om igen.

Många kvällar bjöd Johan hem mig till sin lägenhet. Han lärde mig laga flera av mina nuvarande (väldigt vanligt förekommande) favoriträtter. Självklart med pasta som basingrediens. Vi pratade om träning. Johan berättade cykelhistorier. Jag älskade att lyssna på dessa historier under våra träningspass och våra middagar. Historierna var en stor del av min motivation.

Johan är numera legend och välkänd som Protour Borås egen kermessräv

Jag blev proffscyklist. Jag var på väg att hamna i de storlag som vi drömt om. Dock valde jag att sadla om till triathlon. Cykelsporten hade gett mig mycket. Men intresset dog samtidigt som sporten dog för mig. Min fysik har jag kvar. Jag kommer ha enorm nytta av den i min triathlonkarriär. Sedan många år tillbaka har jag hoppats på att kunna leverera resultat. För att ge Johan det rättfärdigande han förtjänar. Det var fel. Han behöver inte det. Han har hela tiden vetat att han gjort rätt med träningen. Vad han kanske inte tänker på är hans agerande i övrigt. Det engagemang han öste över mig. Alla de kvällar då han ritat styrkeövningar i det rosa blocket.

För något år sedan fick han min gul-blåa mästartröja. Den är inte en symbol för de segrar jag tagit med hjälp av hans träning. Mästartröjan är en symbol för den glädje och det självförtroende jag fått i hans sällskap. För oavsett var i livet jag vänder mig har jag åren med Johan som förebild i ryggen.

2 Comments

  • Vilken fantastisk läsning.
    Och vad roligt att få en helt ny bild av Johan, som jag faktiskt känner, men tydligen inte ur detta perspektiv.
    Hatten av för en sådan inspiratör.

    // Pasi

  • Det är inte alla förunnat att lära känna människor som är sånna. Som ger massor av sig själv utan att kräva tillbaka.
    Men dem får tillbaka, i form av de resultat som dem hela tiden trott på. Det är belöningen.
    Minns det där träningspasset mycket väl och vi har väl sällan haft så roligt och blivit så trötta som på den sortens träningspass. Men det var faktiskt 4 cyklister kvar ända till V-fors.. ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *