Årets bästa & sämsta i Svensk Triathlon

Årets bästa

1. Svenska damtriathleter

Förstaplatsen var given damtriathleterna. Herrtriathleterna ligger långt efter damerna när det gäller den absoluta toppen. Intressant i år är att jag tycker att Åsa Lundströms säsong varit den mest spektakulära prestationen. Lisa Nordén och Eva Nyström kommer kort därefter.

Jag och Åsa Lundström efter våra segrar i Kalmar Sprint Triathlon

2. Ironman Kalmar

Jag anlände till Kalmar på onsdagen. Då var det redan riktigt mycket folk och fantastisk stämning. På kvällen vann jag sprintloppet i stan. Jag var påhejad av tusentals människor och fick även viktig TV-tid. Det var på sprinttävlingen. När det väl var dags för Ironman-tävlingen var det tiotusentals människor på gatorna. Kalmar andades verkligen triathlon. Många fick en hård upplevelse. Andra fick en alltför hård upplevelse. Det är det som är tjusningen.

3. Tillväxten

Jag tror att triathlon är en av de lättaste individuella idrotterna att överleva på just nu. Idrottssverige kokar över av brinnande motionärer, företagare och initiativtagare. Småtävlingarna ploppar upp lite överallt. Privata offentliga arrangemang dyker upp i allt fler städer. Potentiella sponsorer finns i många företag och städer. Stora som små. Det ser dessutom ljusare ut till nästa år. En stigande euro och optimism bör leda till fler satsningar från företag och bättre möjligheter för alla triathleter.

Den kraftiga tillväxten märker jag av i antalet förfrågningar om events, intervjuer, personlig träning och antalet besökare på min hemsida. Inte minst får jag så många mail, kommentarer och meddelanden att jag inte hinner svara på allt. När intresset för triathlonsporten ökar växer även intresset för mig och andra triathleter. Den möjligheten är gratis och allt fler verkar ta vara på den.

4. Trovärdigheten

Twitter är ypperligt bra för att sprida när dopingkontrollanter varit på besök. Jag tycker det är bra. För mig som aktiv är det viktigt att veta att mina konkurrenter testas regelbundet. Jag hade gärna placerat detta ämne högre upp. Det som tar emot är vetskapen om när testerna tas samt att jag själv inte testats en enda gång. Ofta tas tester i samband med tävling. En medveten fuskare är ”ren” på tävlingsdagen. För min egen del hade jag gärna väckts av kontrollanter ett par gånger i år.

5. Öppenheten och känslorna

Vem ska få säga sitt? Vem ska benämnas som bäst? Vem är en förebild? Vem ska man lyssna på?
Under året som gått har det diskuterats, ibland hetsigt, fram och tillbaka om vad som är rätt och fel. Eller om vem som har rätt eller fel. Jag gillar verkligen debatten. Den är underhållande och i många fall givande. Debatten får mig ibland att tänka ”så här är det nog att vara tonåring”. Jag missade min egen tonårsperiod då jag gick direkt från barn till vuxen. Det är skönt att ta igen lite ”förlorad” erfarenhet nu.

Känslor är ett resultat av engagemang. Triathlon verkar engagera många starkt. Det är bra. En öppen debatt leder till mer demokratiska lösningar och slutsatser. Åtminstone ger en öppen debatt möjligheten till mer demokratiska lösningar och slutsatser.

Årets sämsta 

1. Nonchalans

Den sämsta insatsen i år hände i samband med en tävling i år. Istället för att hänga ut någon här valde jag att skicka ett mail till personen i fråga. I mailet skrev jag att personen stått för den sämsta insatsen i år. Det må vara ett mindre misstag. Men det var onödigt och orsakades i medveten nonchalans. Jag accepterar det inte och kommer efterfråga en ursäkt till mina medtävlande och arrangören. Förhoppningsvis var det ett engångsmisstag. Jag ska reda ut det nu.