Idag var jag riktigt nära på att lyckas fånga en hare. Kaniner är redan avklarat men skillnaden mellan kanin och hare är lika stor som skillnaden mellan moped och motorcykel.

Jag har länge misstänkt att harar, precis som kaniner, försöker gömma sig när de blir trötta. Det stämde. Haren som jag jagade från Sjöbo ner mot Almenäs orkade bara springa 100 m snabbt. Under den sträckan tappade jag några meter men började sedan att plocka in distansen. Efter en kilometer var jag 5 meter bakom och harens löpsteg började bli allt mer kraftlöst. I detta skede brukar kaniner dyka ner i första bästa dike och försöka gömma sig genom att ligga helt stilla. Det gjorde haren också. Dessvärre var det en hel del snår och täta buskar där haren slank in. Vi hade inga större ambitioner med att ta med haren hem och fortsatte löpturen med en nedsprungen hare på meritlistan.

Urtidsmänniskans vinnande vapen var dess uthållighet. Det fungerar fortfarande, men få har kapaciteten att kunna utmana djur. Troligtvis är det än färre som försöker… Jag höll 3:00 min/kilometer eller 20km/h när jag jagade haren på stigar, asfaltsvägar, grusvägar och genom lättforcerad skog. Det är snabbt, men jag höll igen för att kunna jaga haren längre.

På resten av löpturen dök några frågor upp:

Hur många har lyckats fånga en hare, med händerna, de senaste femtusen åren?

Hur många har försökt att fånga en hare, med händerna, de senaste femtusen åren?

Vad ska vi göra med en hare som vi lyckas fånga?

Måste man ha jaktlicens för att jaga djur med händerna?

Måste älgar, hundar, svanar osv. ha jaktlicens för att jaga oss?

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *