En avbruten cykelkarriär

Cykel är en ensidig sport. En cyklist utför ett monotomt och slitsamt arbete varje dag. Många proffscyklister är tragiska och tränar maniskt. Inte för att de tycker att det är kul. Utan för att de har bestämt sig. För att inte vika av från sin väg till ett bortglömt mål tar de en så stor väg som möjligt. Gärna motorväg fram och tillbaka. Ingen människa trivs med ett monotomt arbete. Inte heller cyklister.

När jag själv tränade som mest kunde jag vara ute 7 timmar i sträck. Jag tränade aldrig på motorvägen eller ens på riksvägen. Bono beskriver det bra med sin låttitel ”Where the street have no names”. Rundorna var alltid unika. Överallt fanns det nya saker att se och nya vägar att uppleva. Jag gjorde det till en utmaning att cykla vilse för att sedan försöka hitta hem. Jag älskade farten, naturen, friheten, djuren, kylan, värmen, motvinden, nedförsbackarna och uppförsbackarna. Cykel är för mig inget monotomt arbete. Det är ett äventyr. 

Ett av de starkaste men också mest tragiska minnena jag har ifrån livet som proffscyklist är från vårt träningsläger på Mallorca. Jag kände till en genväg tvärsöver en serpentin uppför berget Piggen. För att skoja med de andra lade jag mig sist i gruppen och smet obemärkt in på genvägen. Vips var jag 15 meter före de andra efter serpentinen. Kommentaren jag fick när de flåsande cyklisterna var ikapp mig var: ”This is training, not fun”. Den beskrev för mig hur låst jag var och att den friheten jag tidigare känt inte längre fanns kvar. Kommentaren är bara ett verkligt exempel på en sportens proffskultur.

Jag har inte avbrutit min karriär. Den fortsätter inom triathlon. Nästa år kommer jag att köra en del cykeltävlingar för tränings skull. Fokus blir triathlon men cykel blir ett komplement. Denna säsongen är redan förstörd på grund av min trasiga fot. I dagarna ska jag försöka få kontakt med Anders Grönqvist. Han är en av de personer som har betytt mest för mig under min cykelkarriär. Jag ska bara få tummen ur och ringa honom.

Jag känner mig fri som triathlet. Dessutom älskar jag att springa och simma. Det har jag alltid gjort. Som cyklist fick jag inte göra det. Inte på grund av att jag inte hade tid eller ville. Utan för att mina arbetsgivare och ledare gav mig de direktiven.

Det senaste året har jag fått att jag borde cykla. Att jag är för duktig för att göra något annat. Och att jag hade varit si eller så duktig på det. Men under min tid som cyklist har jag fått höra hur duktig jag skulle vara på triathlon från triathleter. Jag vet själv att jag kommer att bli riktigt bra på det. Men framförallt att jag kommer att trivas bättre med det. Mitt stora mål som cyklist var att bli proffs. Det blev jag. Men jag trivdes inte med det och målen med sporten tog slut. Nästa år ska jag vinna långdistans-SM. Det är bara ett av mina mål.

Om Lidingöloppet varit 42 km skulle jag sprungit det på ca 3:30 h. Dock är det kuperat och jag hade kört ett Vasalopp plus tolv mil cykel för mycket innan. Jag är säker på att jag kan avsluta en ironmanlöpning under tre timmar. Jag tror mig kunna cykla på 4:30 h och simma strax under timmen.  Totalt blir det 8:30 h. Det kommer jag långt på. Mitt mål är att inom 5 år ha kapat 10 min på varje gren. Då är jag 26 år och riktigt bra även internationellt.