Jag sitter och studsar på kontorsstolen i väntan på att solen ska gå upp. Här nere vågar jag inte springa innan solen gått upp. Eller. De har ingen vettig belysning där jag kan springa och därför har jag inget val. Istället minns jag mina löppass hemma i Borås. När jag besviket löpte hem från Kypeskogen för att elljusspåret inte tändes förrän 05:00. När jag körde intervaller på Allégatan mitt i centrum för att det var enda gatan som var vettigt upplyst. Och den gången jag gjorde high five med de sista efterfestarna på min väg till Rya Åsar en tidig söndagmorgon.

Här nere har jag två intervallbackar som jag springer gång på gång. Jag kallar dem för Steep & Stap. Den förstnämnda är en galet brant och svårsprungen backe som tar drygt tre minuter att springa. Jag startar på en golfbana och springer upp till toppen av en klippa. Från toppen ser jag soluppgången vars strålar lyst upp stigen för mig under intervallen. Att ha soluppgången i ryggen när jag springer känns lite som att springa framför en bil med helljus. Om jag istället väljer att springa backen på kvällen får jag se en enorm röd sol dyka ner i vattnet klockan 17:46.

Min andra backe, Stap, är en lång trappa som leder till toppen av berget i grannbyn. Även därifrån kan jag se både soluppgången och solnedgången. Stegen är för korta för att ta enkelsteg men samtidigt är de för lång för att ta dubbelsteg. Väljer jag det första alternativet går det för långsamt. Men väljer jag det sista alternativet spyr jag innan jag nått toppen. Det gör inget. De senaste löppassen har jag fått borsta tänderna efteråt.

 


Gott nytt år!
/Kungen av Balearerna

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *