En ödmjuk gardering

Jag har träffat många som innan tävling berättar om hur dåliga förutsättningar de har för att prestera bra. De har varit sjuka, allergiska, skadade, vilse och övertränade. Väldigt få gånger har jag dock träffat någon som trott sig kunna vinna och även vågat berätta det, inte för att vara märkvärdig eller för att chocka, bara för att de varit ärliga.

De flesta gånger som jag stått på en startlinje har jag trott att jag ska vinna. Jag har alltid haft en plan hur jag ska gå tillväga och en fysik som jag kunnat lita på. En gång fick mina klasskamrater i skolan reda på att jag hade en tävling dagen efter. De frågade då om jag kommer att vinna. Jag svarade ”ja”. Varken mer eller mindre. Ingen verkade riktigt förstå att det var ett ärligt svar. Någonstans missade de att ödmjukhet är detsamma som ärlighet. Jag stod för vad jag sa och vann sedan tävlingen. På måndagen, under lunchrasten, fick jag frågan om jag vunnit. Svaret blev återigen ”ja”. Då frågade de om jag krossat de andra. Svaret blev återigen ”ja”.
Hade jag verkligen varit ödmjuk om jag sagt: ”Nja, det var ingen som orkade hålla min rygg efter halva loppet” Men jag vann bara med 3,5 min. De andra var säkert sjuka eller hade otur. Någon som vill ha lite mer mellanmjölk?”?

Om jag någon gång förlorar (vilket jag gör oftare än jag vinner) kan jag stå för det. Jag kan stå rakt när andra kastar hån och försöker dra ner mig på marken. Även om jag förlorat kan jag ändå tycka att jag varit bäst. Om någon frågar mig kan jag också berätta att jag tycker det, trots en förlust.

I min värld är det inte snällt eller ödmjukt att inte stå för sina inre tankar. En självsäker människa kan stå för medgångar och motgångar. Ofta får man dock lära sig att en person som kan berätta att hen är bra, är osäker och har dålig självkänsla. Underlig definition. En person som ärligt kan svara på frågan är självsäker. Däremot är en person som berättar hur bra de är, utan att ha fått frågan, mycket osäker i sig själv. Ärlighet är bara ödmjukt när situationen är relevant.

I det vardagliga livet kan jag dra ett annat exempel på detta. Många tycker de är snälla när de berättar för sin vän att denne inte passar i sin nya tröja. Vännen tycker då att den är ärlig. Men icke. Det enda den framför är sin egen åsikt. Denna åsikt må vara ärlighet för hen. Men vad som är sant för någon behöver inte vara sant för alla. I detta fall kan personens åsikt såra.

Hur som helst:

Jag ska tävla på söndag och jag tror jag blir 16e man. I alla fall om jag tittar på tiderna från förra året. När jag kikade på tiderna innan jag fick bronkit kunde jag se mig själv jaga ikapp de andra i sista stigningen under cyklingen och sedan kuta ifrån dem under löpningen. Nu kan jag inte få fram den bilden. Jag hade planerat att cykla banan 10 gånger innan tävlingsdagen. Dock har jag bara hunnit 0,5 varv på banan.
Det är den senaste tidens sjukdomar som gör att jag inte kommer kunna prestera på topp. Men. Det är mitt fel att jag blivit sjuk. Att åka hit ner var en chansning. Om jag stannat i Sverige och hostat isbitar hade jag säkerligen kunnat träna bättre på kort sikt. Men då hade jag istället fått ta detta steg senare. Jag valde att ta det nu. Senare ska jag vara för bra för att ”offra” ett halvår.
Istället för att tjura kommer jag åka dit och ta med mig så mycket som möjligt hem. Förmodligen kommer jag på vägen hem ha en plan för hur jag ska vinna nästa år. Efter en vecka kommer jag vara övertygad om att jag kommer att lyckas. Jag lovar att skriva det och sedan stå för det.