Ljuspunkter

Hej! Jag heter Andreas Lindén och är socialt frånvarande. Under det senaste halvåret har jag kunnat räkna mina lediga dagar på ena handens fingrar. Igår tog jag en eftermiddag ledigt. Trots att inkorgen skriker efter min uppmärksamhet och trots att golvet är täckt av kläder som bytts i farten. Jag struntade i allt och fokuserade på mig själv. Och Ida.

Nu sitter jag och skriver träningsscheman så att tangentbordet glöder. Det blir bra. Riktigt bra. Mina scheman håller hög kvalitét och innehåller mycket eftertanke. Då tar det tid. Precis som med allt annat jag vill göra bra.

En något lustig och nästan kuslig sak är att jag kan träna i 5h och efteråt känna att det varit ett kort pass. En normal dag har jag tränat ungefär 5-6h. Vissa dagar har jag dock fått över 9h. Då har jag varit piggare på slutet än jag varit efter 6-7h.

Ljuspunkten är att jag tycker att det är roligt. Visst. Ibland har jag känt mig instängd i ett hörn av alla arbetsuppgifter. Men jag gör ändå det jag vill. Just nu måste jag bara göra det mer än jag vill. Jag har ingen riktig balans mellan träning och arbete. Anledningen till det är att jag inte har någon balans mellan inkomster och utgifter. Det jag gör är svårt, men det jag skapar är fantastiskt.

Nu är jag dock klar. Jag sadlar återigen om till idrottare på heltid. Det är det jag är bäst på. För oavsett hur hårt jag tränar andra så finns det ingen som jag kan styra så hänsynslöst som mig själv. Det var så jag blev bra på att cykla. Under alla år har jag tränat mer och hårdare än mina konkurrenter. Kontinuitet har alltid varit en självklarhet. Det var aldrig en fråga om disciplin. Allt handlade om passion. När jag var 17-19 år tränade jag med fokus på att öka mitt syreupptag. Då kunde jag träna på +90% av maxpuls under sammanlagt 7 timmar per vecka. I en källare. På en testcykel. Framför en spegel. Till skränet av Savage Gardens Affirmation hackande i en ledsen stereo. Viktigast var dock att jag gjorde det med en vision inom mig. Jag såg vad jag ville åstadkomma och hur jag skulle göra för att lyckas. Svetten och mjölksyran var en del av min plan. Därför kunde jag hela tiden träna med glädje. Smärtan som de flesta upplever känner inte jag. Mjölksyra, muskelutmattning och trötthet blev till en känsla. Smärta är negativt betonat. Men träningskänslan är positiv. Med den kommer resultaten som var en del av min plan.

Utveckling är en genetisk instinkt för människan. I dagens samhälle är det dock lätt att tänka kortsiktigt. Det gör många olyckliga. I jakten på månadslönen och snabba resultat undviks förändringar. För ofta kan förändringar leda till försämringar som likt en halvfärdig superkompensation ligger och väntar på att få blomma upp. Jag är inte rädd för tillfälliga försämringar. Nu när jag landat och samlat tankarna känner jag mig starkare än någonsin. Min livssituation är lovande, mina framtidsplaner är intressanta och mitt psyke är starkare än någonsin. Allra bäst är att jag står inför den fysiskt hårdaste sommaren någonsin. Jag älskar det. Därför lever jag för det.