I Tour de France finns flera fd dopingavstängda cyklister som presterar bra. I proffscirkusen återfinns riktigt många tidigare syndare som nu gör bra resultat igen. Den senaste i mängden var Danilo Di Luca som häromdagen vann en tävling i stor stil. Efteråt sa han att den ”gamla” Danilo Di Luca är tillbaka igen. Det är skrämmande. Den gamla Danilo Di Luca var dopad.
En syndare som en gång haft så låg moral att den fuskat löper också stor risk att göra det igen. Risken ligger kanske inte hos cyklisten själv utan snarare hos konkurrenterna. Den enda risk är att bli avslöjad som fuskare. Efter att ha blivit avslöjad som just fuskare en gång tidigare spelar detta ofta ingen större roll. Hur stor är den psykologiska förändringen efter två år? Och har avstängningen kunnat avskräcka mer än de stora segrarna lockar?
Men nu till vad som är riktigt fel.
Tyvärr är det också så att de fd dopade cyklisterna har nytta av tiden då de haft preparat i kroppen, även efter avstängningen. Se ref. Att förlåta någon är bra, likadant kan det vara bra att ge någon en andra chans. Men inom idrotten är det tyvärr inte möjligt. Den långtida effekten av dopingen talar emot. Om effekten av fusket inte försvunnit från kroppen har fusket heller inte försvunnit ur sporten.
Varför livstids avstängning inte är ett faktum är för mig en gåta. Beror det på obildade människor som får bestämma för mycket eller väljer bildade människor att blunda för fakta?
Tack till Marek för referensen
Referens:
http://m.wired.com/wiredscience/2010/08/muscle-memory/
Seger för Di Luca – Förlust för cykelsporten
Får väl tillägga samma sak som jag skrev första gången jag diskuterade detta med dig, nämligen att jag inte vet huruvida de rönnen går att tillämpa till den typen av doping som uthållighetsidrottare utsätter sig för. Det ökade antalet cellkärnor man får med steroidmissbruk höjer ju potentialen att signalera om tillväxt. Som artikeln visar så verkar cellkärnorna kunna finnas kvar länge efter användningen av preparaten. Om preparaten som uthållighetsidrottare använder, eller kroppens fysiologiska adapteringar till en träningsintensitet som annars inte hade kunnat uppnås, leder till några bestående fördelar efter användandet vågar jag inte riktigt spekulera om. Mina kunskaper kring den exakta fysiologin av de nyare dopingformerna i cykelsporten är även lite för begränsade för att spekulera kring detta på en filosofisk nivå med.
Frågan är om sportdirektörer, tränare, ägare, sponsorer, tävlingsarrangörer, tv-kanaler o.s.v. vill ha en ren idrott? Alla dessa vill åt de idrottare dom kan utmärka sig på de mest spektakulära vis inom sin idrott. Jag undrar hur många i den branschen som bryr sig om dessa idrottare utmärker sig med hjälp av fusk? Under förutsättning att de slipper ”veta om vad som försigår” alltså. För när bomben sedan briserar, och ”den där idrottaren var visst dopad”, då är det väldigt lätt att ta avstånd från beteendet. Fränk Schleck lär inte stå på startlinjen imorgon i touren som färskt exempel. (Undrar f.ö. hur brorsan Andy ska ställa sig till detta?)
I slutändan startar ändå cirkeln om med alla ovan nämnda igen. Idrottaren är oftast en annan, men aktörerna runtomkring är inte helt ovanligt samma. Givetvis är den ända som är ansvarig för att en idrottare dopar sig, just idrottaren själv. Men det jag vill komma till är att kulturen, omgivningen, organisationen, samhället (kalla det vad ni vill) runtomkring är det som lägger grunden för detta beteende bland idrottsutövare.
Och till sist: det ända godtagbara straffet för att kunna dämpa användandet av otillåtna medel är livstids avstängning. Oavsett om man kan se att idrottaren har nytta av preparaten i mer än 2, 4, 10 eller 20 år. Hårda tag behövs, skrämseltaktik. Efter det ska bara lagstiftningen skärpas också så att de får sitta av ett par år i fängelse också.