En solbränd och pigg man i Motala mötte mig vid simhallen. Han var mycket trevligt, hade ett äkta och glatt leende. Det var en man som älskade sitt jobb.

Micke var rektor och tränare på triathlongymnasiet i Motala. Vårt möte handlade för mig om att övertyga Micke om att jag var duktig nog för att gå på triathlongymnasiet. För Micke handlade mötet om att övertyga mig om att gymnasiet i Motala var värt att lämna Borås för. Jag minns att jag tvekade, rädd för det okända. Jag var mammig och mesig till vardags. När det gällde idrott var jag dock tuff. Detta krockade i mitt val till gymnasiet. Dock var jag uppenbarligen tuffare idrottare än vad jag var mesig människa när jag tog mitt beslut.

Under Mickes vingar var jag helt klart på väg åt rätt håll. Han gav mig den start i Motala som jag verkligen behövde. Efter att jag slutat som ishockeyspelare bara ett halvår innan jag påbörjade min triathlonkarriär visste jag ingenting om någonting.

Det är så många olika detaljer och en så stor del av helheten i min träning som kommer från Triathlongymnasiet. Jocke och Micke, de båda tränarna utgjorde en speciell men galant duo. Blandningen från Jockes ”kort & hårt” och Mickes ”länge & alltid” gav mig och många andra vad de behövde. En dag tog de in mig på sitt kontor för ett möte. De hade ett perspektiv som var så mycket bredare än mitt. Jag tänkte i veckor och träningspass. Denna dagen berömde de mig för tre års skolgång. Under samtliga år hade jag inte missat ett enda träningspass. För mig var det självklart. Men de berättade för mig att det inte alltid är självklart för alla att göra precis det de ska. Jag blev ställd av komplimangerna och påståendet. Nu förstår jag dem. Dock vet jag inte om de förstår att jag bara gjorde likadant som de gjorde.

Micke var inte en lärare, han var en förebild. Han tränade själv när han tränade oss. Mitt starkaste minne är när vi sprungit intervaller, upp och ned, i Fålahagen i 85 min. Jocke Willén, som hade ansvaret för hälften av eleverna, frågade Micke om det inte var dags att avrunda passet. Mickes svar var att han helt glömt bort tiden. Det var så roligt att han kunde springa i Fålahagen hur länge som helst.
Det satte sig i mig. Micke är en person som älskar att träna. Han njuter av varje sekund och varje detalj under varje pass. Det gör även jag. Mycket på grund av att jag sett den glädje som Micke alltid omgett sig med under passen. Oavsett väder och vind var han glad på träningspassen. Utåt sett verkar han tuff och rättvis. Det stämmer. Men den godhjärtade, tårögde mannen som tog farväl den där dagen i juni -09 kommer jag alltid ha med mig. Och med tanke på att jag bröt hans arm på två ställen i en krasch 2006, tror jag att han minns mig med.

Nostalgi från gymnasiet 05-06.

Micke provar någons hårmassagepryl mellan träningspassen i Banyoles (Spanien) -06.

Från v. Jeff Frydenlund, Rick Andersson, jag (med blonderat hår) och Marcus Källstrand.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *