Cyklisterna som försvann

Går det att nå världseliten i cykel utan doping?
Jag är en av dem som tvivlar. Och jag var en av dem som tvivlade. Jag tvivlade så mycket att jag lade av. Visserligen var sportens problem bara en del av mitt beslut. Men om cykelsporten varit ren hade jag kanske fortfarande varit cyklist. Om det varit bättre eller sämre för mig, låter jag vara osagt.

Under många tävlingar har jag sett cyklister försvinna i fjärran. Jag har besegrats och beundrat. De hade mitt förtroende. Eller snarare hade de mitt hopp om en ren idrott. Jag tyckte mig se ett ljus, en utväg, från cykelsportens nedsmutsade gator. Under en stor tävling i Kina blev Capinordic ordentligt ifrånåkta av ökända och okända cyklister. Den tidigare dopingavstängde Danilo Hondo vann bergspris, vår svenske Niklas Axelsson drog klungan som en motorcykel och laget från Iran satt och pratade med varandra när jag droppade i början av backen. Tidigare under året hade Mikael Rasmussen gjort comeback i Danmark. Han var hyllad av många. Den supertunna fuskaren försvann dock inte under de blåsiga platta loppen i Danmark.

Axelsson & Fofonov tätt följda av mig under Tour of Quinghai Lake 2009

Det var även denna supertunna dansk som avgjorde teamets öde. Hösten 2009, mitt i finanskrisen, gick teamets sponsor i konkurs. Den nya sponsor som skulle tillträda hade pengar, papper och möjligheter. Dock hade de även ett ultimatum. Sponsorn ville ha Danmarks bästa cyklist, Mikael Rasmussen, i laget. Samtliga ledare, ägare och inblandade sa nej. Det gjorde också sponsorn. Istället för löneförhöjning och Gran Canaria vände jag mig till Borås och Arbetsförmedlingen.

Team Capinordic inför Scandinavian Race i Uppsala 2009

På toppen av min cykelkarriär var jag provcyklist (stagiare) i Team Saxobank. På deras träningsläger såg jag till att vara i god form. Jag körde bra. Men inte tillräckligt bra. Jag lyckades vinna en av träningstävlingarna och blev tvåa i en annan. Vi tävlade mellan Palmanyola och Santa Maria. Sträckan var en mil och vi körde den på 10 min och 30 sek. Den sista attacken gjordes av Alexander Kolobnev. Jag och Rasmus Guldhammer spurtade med bakom honom. Uppför järnvägsbron gick det i över 55 km/h. Därefter kontrade jag men fick stryk av Rasmus i spurten. Bjarne Riis klappade om oss båda efter insatsen.

Kolobnev hade bra värden. Han åt knappt någonting. Vägde inte heller någonting. Och ville inte prata med någon. Däremot var han hur bra som helst. Dessvärre har han testats positivt för doping. Och den där Bjarne? Teamets ledare som klappade om mig och Rasmus. Han åkte aldrig dit, men han har erkänt dopingmissbruk under sin karriär. Efter karriären tog hans moral ett skutt i motsatt riktning. Självklart är han emot doping och självklart jobbar han emot det. Han sade att man som toppcyklist under 90-talet var tvungen att dopa sig för att hänga med men att 00-talet var annorlunda. Nu har det dock visat sig vara lika infekterat som årtiondet innan. Vet Bjarne det? Och än viktigare: Visste Bjarne det?

Vad vet Bjarne som inte vi andra vet?

Hur ska jag ”bevisa” att jag är ren? Det enda jag kan göra är att ställa upp på kontroller, rapportera var jag befinner mig och visa min ställning i frågan. Men. Det gör alla som senare åker fast också. Problemet är att jag verkligen behöver bevisa att jag är ren. Jag har lämnat DNA i en dansk genbank, testat både blod och urin, skrivit på diverse kontrakt och hotats med böter och avstängning. Det är omöjligt. Den enda som vet säkert är jag.

När jag ringde Micke Thorén, min rektor och mentor på idrottsgymnasiet, för att berätta om inbjudan till Saxobanks läger blev han glad men också orolig. Han sa att jag skulle visa dem vilken duktig idrottare jag är men också att jag ska vara på min vakt. Micke litade inte på dem. Med all rätt. Flera av dem har åkt dit.

Själv fick jag åka hem igen. Samtalet kom aldrig under våren. De ringde Rasmus, långskånken från Luxemburg och Jonas från vårt team. Hälften av oss fick chansen. Det fanns inte fler platser. Jag är glad att det tog stopp där. Med eget ansvar och egna krav klarar jag mig bättre. Men jag tvivlar fortfarande.
Till de unga cyklister som vill till toppen vill jag förmedla drömmar och inspiration. Jag tycker att de ska tro på en ren sport. Dock kommer de aldrig kunna veta. Tro ger utrymme för tvivel. Den enda det går att lita på är sig själv. Därför är den enda person som kan bevisa för dig att det går att vinna Tour de France, utan doping, just du själv. Det om något är värt att sträva efter.