I socialdiktaturens tystnad

Vad tyst det blev. Det enda jag hört är viskningar från cyklister runt omkring mig. De vill inte höras eller synas. De vill bara klappa mig i ryggen eller ge mig en smäll på käften via osynliga brev på Facebook och Twitter. Viktigt är dock att det inte får synas eller höras. För vem vill riskera att bli utesluten ur landslaget genom att hålla med mig i en sport som styrs av socialdiktatur, där någon, framröstad av några, företräder alla. Demokrati står inte för individens fria val. Demokrati står för majoritetens fria val. Det är dock den vackra änden av en stapel med diktatur i botten. Diktatur förknippas med orättvisor och tystnad. Cykelsporten är inte demokratisk. Cyklisten har ingen möjlighet att säga ifrån. Lagledningen styr nästan allt. Cyklistens enda möjlighet är ett nej och en rygg. Genom att våga vägra kommer fler att följa.

Bild kapad från Coltings blogg som skriver om samma sak.

Inför Tour of Quinghai Lake 2009 hade jag en plan. Den tidigare dopingavstängde Tyler Hamilton skulle deltaga. Han var den som vann mitt cykelintresse år 2004. Han var också den som dödade min eld och förälskelse till sporten när han åkte dit för över 15 olika substanser. Attraktionen till sporten var dock för stor. Jag förlät kärleken för otroheten, hatade den falske älskaren, och cyklade mer än någonsin.
När vi nu skulle stå på startlinjen tillsammans ville jag göra något. Jag funderade på att sätta mig framför alla cyklister under etapp 1 och vägra starta förrän han klivit av. Mitt lag, Capinordic, hade säkerligen gjort likadant. När ett lag satt sig hade fler nordeuropeiska lag följt vårt exempel. Det hade kunnat ge ett enormt gensvar i cykelvärlden. Men så blev det inte.
Hamilton åkte fast för doping igen några veckor innan start. Även om han kommit till start vet jag inte om jag hade vågat. Jag hade riskerat allt. Tänk om ingen satt sig bredvid mig. Kommissarien hade diskat mig. Teamet hade kanske skickat hem mig. Utan att underprestera hade jag kanske förlorat både lag och lön.

Jag var bunden. Precis som alla andra är bundna. Idag hade jag vågat. Jag vet att jag har mer värde som människa än som cyklist. Under början av min cykelkarriär var cyklisten och människan synonymt. Det var när den värderingen fördelades som jag slutade. Jag hade hittat något roligare.

Förändringen i cykelsporten måste ske via cyklisternas perspektiv. Se ert värde som människor. Ingen behöver skaka hand med Ivan Basso utan att spotta i den först. Att tävla mot fuskare är att acceptera fuskare. Behandla dem som människor. Då är de bara fuskare och bedragare. Deras cykelresultat är värdelösa med ett högt perspektiv. Ingen kan vara större cyklist än människa. Agera därefter.

Jag lämnar nu all dopingproblematik på andras axlar. Det är inte den inriktningen jag vill ha i mina tankar eller i mitt liv. Nu har jag lagt bollen på mållinjen. Dock är jag för långt ifrån den för att peta in den, trots att det räcker med en tåfjutt. Men när bollen kommer tillräckligt nära och jag är tillräckligt mycket människa, kommer jag att agera. Jag kommer då agera för att jag är mer människa än idrottare.